Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 3

dunklet der nere, vände han med förnöjelse uppmärksamheten från det soliga hafvet och den brännheta klippstranden till grottan der han befann sig, till dess väggar, glättade och släta af vattnets nötning, med ådror af renaste hvithet; till bäddar af högröd korallmassa; till hålor inåt klippan, i hvilkas dunkla remnor sjömossor i granna färger hängde i rika festoner; till fläckar af snöhvit sand, beströdd med musslor; till vattensamlingar, hvar och en lik en blomsterträdgård i många olika färgskiftningar, der vajande sjögräs återkastade det blåskimrande ljuset och lyste som tusentalg damascherade svärdsklingor; mellan dess blad framtittäde små, små purpurröda, rosenfärgade och hvita dahlior och chrysanthemum samt andra efterhärmningar af blommorna på jorden och af-och an mellan det plymlika sjögräset ilade granna, ovanliga fiskar, från den ena sidan till den andra och jagade hvarandra ut och in från dunkla gömmor, Bäst Elsley stod och betraktade all denna skönhet, lade sig ett moln af missnöje och däligt lynne öfver hans vackra ansigte och han drog sig närmare intill klippväggen, der han tagit plats, vid ljudet af raska steg, som närmade sig från remnans motsatta sida. Det var Tom Thurnall, som, hvisslande en munter visstump och med en gammal blus kastad öfver rocken samt en korg på armen, klättrande och hoppande på stenar och öfver vattensamlingar, nalkades, allt emellanåt afbrytande Bin vandring ge: nom att lägga sig på händerna och kväna, kasta sig pä ryggen, sticka in hufvudet i någon undangömd remna och draga det till: baka med det salta hafsvattnet rinnande nedför näsan.