Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 2

Jag är fåfäng, Gud förlåte mig det! Men innan jag läser ett enda ord häraf, vill jag tala med dig. Jag kan verkligen inte stanna, jag måste skynda tillbaka till barnen. Nej, se ej missnöjd ut, fortfor Lucia, då hans panna mulnade; jag sade endast så för att retas litet med dig. Jag lofvar att dröja hela tio minuter, om du bara inte ser så högtidlig ut. Jag kan inte med tragiska miner. Nå, hvad ville du säga mig? Medan hon sade detta, höll hon armarna kring Elsleys hals, och både blick och röst voro så ljufva, på samma gång som de voro fulla af skämt och gyckel, att han omöjligt kunde känna sig missnöjd; men hans röst var likväl sorgsen då han frågade: Bryr du dig således om mina poemer? Du stora, stygga gosse! Hvarför skulle jag annars ha gilt mig med dig? Likasom jag brydde mig om någonting i verlden så mycket som om dina poesier; liksom jag ej älskade alla som berömma dem; liksom jag ej vore färdig att på platsen döda den första oförsynta recencent, som skulle våga klandra dem. Jag bryr mig om alls intet i verlden, utom hvad som menniskor säga om dig. — Och ändå, hvad frågar jag efter huru andra tycka? Jag vet huru dina poemer äro, om ocksä ingen annan förstår dem; de tillhöra mig, ty du tillhör mig, och jag bör väl då vara den bästa domaren; ja, jag, just jag! Och dermed började hon sjunga och lutade sig öfver honom och plågade honom kärleksfullt, under det han läste tidningen. Den innehöll en genuin amerikansk recension, enligt vanan till ytterlighet öfverdritven i sina loford, antingen till följd af en långt drifven välvilja eller f en viss böjelse för högtsväfvande ordalag och floskler, hvilka ingifva misstankar atd pressens