Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 2

Hon dansade fram till skritbordet. Här har jag nigonting åt dig. Åt mig! Men posten har visst varit kommen redan en half timme. Ja, ät dig, och just detta är skälet hvarför jag har behållit det för egen räkning så länge. Fattar du mitt irländska sätt att resonnera ? Nej, du vackra barn, sade Elsley, som emellertid fann att nyheten mä nu varit hvilken som helst, så var den god. Vackra barn! Ja, en gång var jag det, men jag har troct att du alldeles hade glömt det. Emellertid har jag ej kunnat förmå mig att lemna dig tidningen, innan jag sjelf först hade fått sluka hvart ord. Hvart ord — at hvad ? Af hvad som du inte får se, förr än du lofvat vara snäll en hel vecka. En sådan recensionl... och den ifrån Amerika! Hvad den mannen måste vara rar och god som har skrifvit den! Jag tror sannerligen att om jag fick se honom, skulle han få en kyss af mig. Och jag tror sannerligen att han inte skulle säga nej; men som han nu inte är här, så skall jag bli hans ombud. Var nu stilla och läs detta, om du kan göra det utan att rodna. Hon utbredde tidningen framför honom, men satte i nästa ögonblick sina händer för hans ögon. Nej, du för inte se det — du blir bara fåfäng. Elsley hade girigt kastat blicken på tidningens spalter — hvem skulle inte det? — men Lucias sista yttrande slog honom med samvetsförsbräelser. Hvad satte han: högst i denna stund — sitt eget beprisande eller sin hustrus kärlek? Ja, det är alltför sannt, utbrast han och såg upp på henne, Du älskade! —