Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 2

TIONDE KAPITLET. Igenkännande. Elsley Vavasour satt en morgon i sitt arbetsrum, hvilket, tack vare Lucias smak och omsorger, var trefligt, ljust och behagligt. Den stackars poeten ströfvade omkring i sin hjernas förrådskammare för att hitta vackra tankar. Han hade hatt bref från sin förläggare i London; det poem Skeppsbrottet, som var under tryckning, befanns för kort och han anmedades att i största hast skrifva ihop fyrahundra rader för att fylla bristen. Nu var han som sagdt i en svär knipa för tankar och rim; än spafvade han på en rot, än klef han ned sig i en smaragdkälla, än jagade han upp en skock paradisfåglar, en sfinx, en chimära, en. elddrake, en fenix, flygande hästar och andra sådana viduuderliga väsenden, som i våra dagar blott äro till finnandes i den förtrollade skog, som rymmes i skaldernas hjernor. Slutligen lage han ned sin penna, trött vid sitt arbete; dertill äfven något otålig, emedan han redan för en fjerdedels timme sedan hade sett postbudet komma upp och ävnn hade icke brefven blifvit inburna. I detsamma knackade någon på dörren och litet snäsigt svarade han kom inl!Men han qväfde lusten att bannas, då icke huspigan, utan Lucia öppnade dörren, Hvarför skulle han icke kunnat yttra sitt missnöje äfven till Lucia? Detta hade han ju redan sä många gånger gjort. Derför kunde Elsley icke bannas, emedan hon denna morgon var så förtjusande — sä verkligt strälande vacker, der hon stod vid tröskeln, leende och glad och med triumterande min höll upp ett tidningsblad öfver sitt hufvud.