Aftonbladet – 29 maj 1873, sida 2

ofelbar. Han skulle aldrig uthärda attföraktas och utestängas från sällskapslifvet. Hvarför skulle han också plågas så för min skull? Hade han tillhört abolitionisternas parti, då vore det annorlunda, men han har inga sympatier gemensamma med dessa goda, inskränkta, fromma menniskor, eller de med honom. Han skulle aldrig känna sig belåten i deras umgänge, och inte heller jag, ty lika mycket som han, törstar jag efter lyxens och rikedomens njutningar, skön konst, ett lysande sällskapslif, beundran — o, jag däraktiga qvinna! Och just detta gör att jag älskar honom så gränslöst mycket) på samma gång som jag kan vara så obarmhertig, så trotsig emot honom som jag var det i dag. I det jag förebrår honom hans svagheter, bannar jag ock mig sjelf; på samma gång jag vredgas på mig, vaknar min vrede mot honom; ja. jag tror i sanning att det fins stunder, då jag känner afund emot honom för alla hans yttre företräden, hans framgångar, hans rikedom! På detta vis framstammade Marie under tårar en förvirrad bekännelse af den underliga dubbelnatur, hvilken så mången qvadron sycks ega till följd af blandad race; en stark sida af djup känsla, ambition, energi, qvickhet; men en svag sida af vankelmod, mot sägelse, häftiga passioner, kärlek till nöjet, ibland äfven böjelse för osannfärdighet — detta karaktersdrag, kanske icke särskildt tillhörande negerracen, utan alla förslafvade folk. Tröst var allt hvad Sabina förmådde gifva. Nu var det för sent att handla. Stangrave var borta och vecka efter vecka gick, utan ett ord ifrån vandraren.