Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 3

friheten, liksom han rätt så gerna skulle skrifvit ut roller i despotismens anda, om dessa hade passat för att framställa hennes talang. Men att uppfordras att verksamt ingripa i slaffrågan, den han och hvarje tänkande amerikanare den tiden redan visste skulle blifva en fråga på lif eller död för hans fädernesland och hvilken han, just för denna orsak, omsorgsfullt ignorerat till en lämpligare tid, att få dess lösning sig ålagd af henne, såsom priset för hvad han kände att han måste ega, om han icke skulle dö, detta var hårdt! Hade hon bedt om hans högra hand, skulle han förr med glädje gifvit henne densamma, och det var i en ganska nedstämd sinnesstämning, som han den da: gen inträdde i expositionssalarne. Tfrig att skjuta ifrån sig dessa frågor, hvilka han helst dröjde att besvara, sökte hans blickar Claude och funno honom stående framför ett af de porträtt i pre-Rafaelitisk anda, dem Claude ingalunda gillade. Desinit in culicem mulier formosa superne, yttrade Stangrave och betraktade taflan öfver axeln på Claude; men jag förmodar att han följde naturen och afbildade sin modell. Det gjorde han inte; sade Claude, ty jag vet hvem som var hans modell; och hade han äfven gjort det, så skulle det varit orätt. Jag protesterar emot dessa herrars åsigter om rätta meningen med att efterbilda naturen. Jag nekar inte denne målare talang; jag är villig erkänna att i denna tafla finns mera fantasi och mera ärligt arbete, än i någon annan här inne; men, trots detta, gör den ändå ett obehagligt intryck. Jag påstår att naturen är skön; derför kan hon inte vara trogot afbildad, utan att äfven hennes bild gör intrycket af skönhet, Jag kunde inte fatta hvari felet låg, förr än härom dagen, då