Aftonbladet – 28 maj 1873, sida 3

sOch tänk blott ett ansigte sådant som Ja Cordifiammas, inföll Claude. Då dev är i hvila, då hon sitter försjunken i djupa tankar; ser jag linier deri, som fullkomligt öfverraska mig — drag, hvilka tillhöra Österlandet — kabylerna ja, jag skulle vilja säga att hon liknar quadronerna. Stangrave studsade. Claude fortfor utan att ana något: ; Men hvem ser väl sådant på allvar hos en skönhet som hon? Det är en defekt, men en sådan, som ingen utan ett djupt studium af detta ansigte skulle förmå observera. Den kunde lika litet uttrycka hennes karakter, som ett ärr skulle förmå göra det; då jag således, som jag vill och mäste göra, kommer att porträttera henne, skall jag fullkomligt ignorera denna defekt. Skulle jag deremot träffa på samma linier i ett ansigte, som jag visste vore i något led beslägtadt med negrer, borde jag med yttersta samvetsgrannhet öfverflytta dem på duken, emedan de i detta fall utgjorde integrerande beståndsdelar af ansigtet. Ni förstår? sFörstår! — ja, svarade Stangrave så entonigt och besynnerligt, att Claude hästigt såg upp. Det sista, underliga samtalet med Marie kom nemligen i samma ögonblick för ameBikanarens tankar. Om det icke hade varit en tom inbillning? Om hon verkligen hade afrikanskt blod i sina ädror? fStangrave ryste. Han kände i denna stund att tusen pund skulle vara en låg betalning för vissheten att hans inbillning bedrog honom, Ja, — ack — jag ber er ursäkta, men jag tänkte verkligen på något annat-, sade han, i det han sansade sig. Men, som pi nyss yttrade: om hon nu verkligen hade negerblod i sina ådror? Sade jag. Detta är on sak, som jag hvarken sagt eller kunnat