Aftonbladet – 27 maj 1873, sida 3

mellan mig och den som jag tillber — den hvilken lagt en förtrollning öfver mig, som jag inte förmår emotstå — som jag sätter en stolthet uti att underkasta mig, ty har inte ni, Marie, varit min ledstjerna till ett nytt lif? Har jag ett ädelt sträfvande här på jorden — har jag ryckt mig upp ur de sjelfviskhetens drömmar, hvilka nu synas mig så kalla och hårda — hvem har jag att tacka derför, om inte er, Marie? Nej, mellan oss finnes inte något hinder! Ni är min maka; ni endast! Stangrave slöt henne fast intill sig; han såg på henne med en blick af så manligt allvar, att hennes hjerta bäfvade och kanske skulle han i denna stund segrat, såvida icke Sabina, a Md af Maries utrop, hastigt hade kommit in, För himlens skull! hvad är på färde? frågade hon bestört. Dröj blott en minut, mrs Mellot, sade Stangrave; den nästa skall jag föreställa er min blifvande maka. Aldrig, aldrig, aldrig! utropade Marie och slet sig ur hans armar samt ilade till Sabina och gömde sitt ansigte vid hennes axel. Lemna mig — lemna mig att en oe bära den förbannelse som hvilar öfver mig. Och härmed utbröt hon i en våldsam gråt och nekade med så vild förtviflan att höra ett enda ord vidare af hvad Stangrave ville säga, att han gick sin väg, utom sig af sorg öfver att just i stunden af skenbar seger öfver Maries betänkligheter, denna skatt — som han prisade högst i verlden — rycktes ur hans armar, (Forts.)