Aftonbladet – 23 maj 1873, sida 3

TT DeDatLen OM 1Klerpeli a vIVaCH PvsjaN I uaf — BLANDADE ÄMNEN. Nägra ord om orsakerna till Morkullan: aftagande. (Ur Sv. Jägarförbundets Nya Tidskrift.) Man har i flera år mångenstädes märkt er högst betydande minskning i antalet moörkul lor, som draga om våren och försommaren Det är annat nu än för till exempel tjugofen . E . jår sedan, då många af oss, nu mera mogns jägare, som pojkar sköto våra första morkullo: Å på sträck. i hade vanligen enkelbössor och unno ofta ej ladda innan en kulla kom och pre. senterade sig för skott. Att begagna lärkpipa I förstod åtminstone icke jag, men hann ändock i Ki skjuta på alla kullor, som passerade inom I skotthåll. Nu för tiden åter hiuner man både ladda och skjuta samt dessutom vänta länge, Jutan att höra ett knorr, knorr, psip, psip, js Istundom så länge, att man föresätter sig att ej I mera den våren besöka morkullsträcken. Mången har tänkt sig, att nyssnämnda vårskytte skulle vara egentliga orsaken till morkullans aftagande, men inverkar detta, enligt min åsigt föga, ehuru visserligen fågeljägarnes antal lökats, i synnerhet i och vid städerna, framför allt hufvudstaden. Enligt min öfvertygelse äro egentliga orsakerna till morkullornas aftagande dels den, att de under passadtiden om våren skjutas i orimliga antal, dels den att så många slå sig till döds mot telegraftrådarne. Öfver hela Europa löpa nu mera utmed jernvägarne täta telegraflinier, hvilka på sina ställen bilda nät af tjugofem trådar, och när morkullan under sina skymningsflygter törnar mot en af dessa många trådar, så tinner hon en säker död. Under passadtiden flyttar morkullan tnder skymningen från trakt till trakt mot norr eller söder. Jag nämnde att fågeljägarnes antal ökats här i landet; i Tyskland har detta skettiännu större proportion. Vid de tyska morkulljagterna under vårpassaden åtfölja vanligen flere jägare såsom gäster jagtegaren eller jagtförpaktaren och genomsöka desse på linie med sina fågelhundar de skogsdungar, der morkullan hvilar ut under dagem då oftast ej flera fåglar undkomma än de varå skjutes bom. Så snart en af jägarnes hundar står, kallas af snåla jägare de andra dit och formera de en ring kring den hårdt hållande trötta fågeln. som då måste lyfta mera rätt upp än annars och får då ett glatt lag. De år, då våren i de nordliga länderna inträder ej mycket senare än i de sydligare, går morkullornas vårflyttning temligen raskt undan och de lida då mindre afbräck under sitt tåg mot norden, men få vi här uppe sen vår, med så kallad eftervinter, måste de stackars fåglarne stanna längre tid i Norra Tyskland och till någon del äfven i Skåne, och det är just under sådana uppehåll, som morkullorna få sitta värst emellan och dödas i ofantligt antal. Sådant var fallet 1861, då jag i början af Maj sex dagar i Liibeck måste afvakta första ångbåtens, Sveas, afgång till Stockholm. Å alla hotell serverades då morkulla mnigt och berättades, ast det samma år var rikig tillgång, det vill säga, morkullorna hade måst ogge sig länge å Tysklands norra kust och hade samlat sig der. Skogarne derstädes äro ej särdeles stora, hvarför morkullorna till stort antal funnos ialla skogsdungar. Jag gjorde under dessa dagar bekantskap med en godsegare, hvars namn fallit mig ur minnet, som den våren med egen hand skjutit 72 morkullor. I de preussiska kronoskogarne hafva forstmännen rätt att för egen räkning skjuta Tadorvilgt och som detta i vanligaste fall består af en och annan hjerpe samt mest af morkullor under vårpassaden, bli de senare till ytterlighet efterhållna. Redan den omständigheten, att det den årstiden föga är tillfälle till annan jagt, gör att jägarne med passion kasta sig öfver morkullskyttet och dertill kommer att detta skytte för den som säljer hvad han skjuter är en ganska lönande jagt, enär mors kullan i Tyskland vanligen betalas med 2 thaler å 2 thaler 10 groschen. Vinningslystnaden utgör sålunda en ytterligare eggelse. Vid vårpassaden i Tyskland komma morkullorha mera på en gång; de förflytta sig under: skymningen afton och morgon öfver bestämda trakter, hvilket ger tillfälle till skytte på drag, samt hviia ut under dagarne i nordligare, passande skogsdungar. I Rhenpreussen stannar ett och annat par qvar öfver sommaren; till exempe å grefliga godset Merods egor i närheten af ären häcka hvarje sommar 2 till 3 par, hvilket dock anses mycket rart. Å Heden sker mera successivt, hvarigenom tillgången på en gång ej är så stor som under vårpassaden. En och annan skjutes vis serligen en passant, men man har då t. ex. i Rhenpreussen en så varierande jagt å hare. ot öns, rådjur och hjort, m. m., till och med vildvin, ehura säsongen för den jagten ej är inne örr än snö fallit. Det ena med det andra gör Ev nr erkalloa om hösten rätt hjelpligt få vara i fred. Jag vet ej huru vida alla morkullor tillbringa vintern i Afrika, men åtminstone ett stort antal passerar öfver Medelhafvet. Både i Italien och på medelhafsöarna finnas de under passaderna samlade i stort antal och skjutas der då i stora massor. Telegraftrådarne äro, såsom ofvan nämndes, till stor skada för morkullorna. I södern gäller detta naturligtvis passadtiderna, och i de nordliga länderna under den tid denna fågel der upi åller sig. I Rhenpreussen mellan Aachen och örsta stationen åt belgiska sidan, Rhonheide, göra banvaktarne under passadtiderna hvarje morgon en vacker fångst; jag har hört uppgit vas, att antalet en fång gått upp ända till 10 stycken. Då morkullan synes ha vissa bestämda flyttvägar, hvilka hon regelbundet år efter annat följer, så är denna skörd vid jernvägarne helt olika i olika orter. Här i Sverige å norra stambanan mellan Väsby och Knifsta stationer, endast en väglängd af 2.2 mil, ha senast i år af banbevakningen å denna sträcka hittats 14 eller 15 morkullor. Detta är antalet af dem, som mot telegraftrådarne slagit sig så illa, att de dött på stället och funnits å banan eller banvallen; men anser jag ett ännu större antal skada sig ej mera än att de kunna fortskaffa sig ett stycke längre bort, der de antingen sjelfdö eller blifva ett lätt rof för räfven, som flitigt besöker banan och trakten derom.