Aftonbladet – 20 maj 1873, sida 3

sade Heale halft afundsjuk öfver Toms rela tioner och haift föraktfall för hans förmo dade liknöjdbet angående vinst. Jag skall debitera honom för hvad mit besvär är värdt, sade Tom. Jag hoppas ni går och ser om miss Beer i qväll? Kunde ni inte göra det sjelf, min bäste herre? Det är så sent nu. Nej; jag går aldrig till unga qvinliga patienter. Jag sade er det straxt i början och jag står fast vid den regeln. Jag ger er det råd, att ni går, sir; är hon död i mörgon bittida, så säg ej att felet ärjmitt. Har ni någonsin hört en gammal man vara så tyranniserad? sade Heale, då Tom helt lugnt gick ut i förstugan efter hans öfverrock och hatt, hjelpte doktorn att sätta dem på sig och förde honom på väg, höfligt men bestämdt. Se sä, löjtnant, jag har en half timme ledig; kom, skola vi prata litet muntert om Westindien. Och dermed började Tom berätta en mängd anekdoter och den gamle sjömannen skrattade, så att han grät och svor på, då han gick till hvila, att en trefiigare karl än Thurnall fanns ej på hela jorden; han och ingen annaän förtjenade att vara lifmedikus hos drottning Victoria. Uppe redan klockan fem följande morgon hade den outtröttlige Tom vid tiotiden slutat sitt arbete och beredde sig till att be gifva sig till Petremocbyn innan Heale ännyv var uppstigen, då en kund kom in på apoteket, som uppehöll honom en half timme. Det var en läng, bredaxlad ung man, med rödt ansigte, utstående, blodsprängda ögon och mustascher. Han var klädd i en fautasidrägt af rödt och hvitt skott-tyg, bar på hufvudet en ljusblå mössa, en tjeck gnidked vid klockan och tre eller fyra störa