nde regeringens, af statsutskottet afstyrkta, lg örslag om inköp för statens räkning afldq Cöping—Hult-banan, eller rättar6 banan lä )rebro—Arboga—Köping, ledde sent i går g ftormiddag till det resultat, att Förstalg ammaren med 69 röster met 32 antog frih. lg stjernblads reservation, som tillstyrker bi lt all till den kungliga propositionen; hvare-l, not Andra kammaren, med 134 röster motlt 1 i enlighet med utskottets hemställan, fslog samma proposition. Frågan kommer litsä att blifva föremål för gemensam vVoering. Ställa sig dervid röstförhöllandena ågorlunda på samma sätt som vid kamrar-g es voteringar hvar för sig i gårdagensl; ammanträden, synes anledning vara att an-f aga, det förslaget blir af riksdagen atlt laget. 1 Vi uppgåfvo redan i gårdagsbladet de ta-lc are, som i hvardera kammaren yttrade sig ör och emot det föreslagna inköpet. Del, ufvadsakliga skäl, som anfördes för banans, nköpande voro bennes stora betydelse såsom n sammanbindning af dere jernvägssystem l. amt de olägenheter för statens jernvägs-. rafik, som ansågos kunna uppstå, om banan comme i andra händer till följd deraf att det bolag, som nu eger densamma, råkar i obe jl. tänd och nödgas afyttra den. Vidare framrölls det fördelaktiga pris till hvilket banan mu kunde förvärivas, i det enligt verkställda eräkningar hon kunde anses redan från för sta stund gifva full ränta på inköpssumman, under det med visshet kunde antagas, att i samma mån som de banan tillstötande banorna förlängdes, trafiken å Köping Haltbanan skulle tillväxa. Slutligen betonades från åtskilliga håll, att staten kunde hafva någon pligt att. då sådant kunde ske utan någon uppoffring från statens sida, träda emellan för att rädda undan en katastrof ett bolag, som varit hemsökt af svåra motgångar, men emellertid gjort landet stora och vigtiga tjenster genom att ilandet först hafva introducerat jernvägskommunikationer och brutit den före dess tid rådande fördomen att sådana hos oss vore omöjliga att åstadkomma eller åtminstone aldrig skulle bära sig, hvarförutan man framhöll vigten för landets kredit i utlandet deraf, att detta 8. k. kongl. svenska jernvägsbolag en gång finge reglera sina affärer och icke längre genom att förblandas med svenska staten gifva anledning till föreställningar om dess goliditet och punktlighet i affärer, hvilka vore för staten allt annat än fördelaktiga. Emot inköpet invändes deremot, att be hofvet för staten, att inköpa banan ingalunda vore på ett fullt tillfredsställande sätt ådagalagdt; att statens inblandning i jernvägsföretag afsett åstadkommandet af kommunikationer, hvilka derförutan antagits icke skola komma till stånd, men att något dylikt skäl här icke förefunnes, då banan redan vore byggd och dess iuköpande alltså endast skulle vara en spekulation. Farbågor uttalades dessutom, att exemplet skulle kunna framkalla anspråk att staten skulle träda emellan och öfvertaga äfven andra jernvägsbolags banor, hvarjemte ansågs att priset, som ställde sig något högre än ursprungliga byggnadskostnaden pr mil för statsbanorna, vore för högt, helst i förhållande till det skick, hvari banan befunne sig, hvilket icke ansågs vara jemförligt med statsbanornas. Föratom dessa skäl och motskäl i afseende å förslagets tillrådlighet såsom affär betraktad, anfördes äfven från ömse sidor argumenter hemtade från undersökningar och betraktelser öfver frågan om statens ställning tili jernvägsbolaget och jernvägen i rättsligt hänseende. Denna sida af saken berördes i Första kammaren af hrr Nordström och v. Gegerfelt, hvilka dock mindre uttalade någon bestämd åsigt i ämnet än fastmer framhöllo de vanskligheter, som företedåe sig vid dess bedömande ur juridisk synpunkt. I Andrakammaren uttalade först hr Carlen den förmening, att bolaget, till följd deraf att det uraktlåtit att inom i oktrojen bestämd tid fullborda hela den bana på hvilken oktroj hade erhållits, i sjelfva verket förbrutit oktrojen, så att staten skulle ega laglig rätt, att, om den så ville, bryta upp banan eller inställa trafiken å densamma. Att sådant icke kunde ifrågakomma vore dock gifvet, men hr Carlen ansåg, att på samma gång som oktrojen hade förfallit hade äfven förfallit den rätt, som staten i sammanhang med sin åtagna räntegarauti, hade betingat sig, att få efter 40 år utan lösen öfvertaga banan, till följd hvaraf hr Carlen ansåg att man icke borde afslå inköpet i förhoppning att banan framdeles skall tillfalla staten utan lösen. Mot denna uppfattning uppträdde hr Philipsson, som sökte visa att bolaget aldrig erhållit någon full eganderätt till banan, utah endast dispositionsrätt öfver densamma under 40 år; och ansåg han, att om bolaget brustit i fullgörande af sitt åtagande att bygga hela banan mellan Köping och Hult färdig, kunde denna omständighet icke gifva bolaget en annan och bättre rätt till den färdigbyggda delen än den bolaget skulle egt till banan i sin helhet, om denna blifvit bragt till stånd. Hr Philipsson anså af mycken vigt, äfven med hänsyn till frågan om banans inlösande, att väl fasthålla denna ståndpunkt, ty bestämmelsen om banans hemfallande till staten utan lösen efter 40 år förekomme i oskiljaktigt samband Imed bestämmelserna om statens rätt att lösa banan med 25 proc:s förhöjning i åsatt avärdet. Egde staten icke rätt att öfvertaga banan efter 40 år, egde den heller icke rätt att lösa den på föreslaget sätt, d. v. s. att åtminstone egde bolagsstyrelsen då ingen i oktrojen grundad rätt att afyttra banan till staten på sådant sätt utan bolagets särskilda begitvande. Statsrådet Bergström åter förklarade, att enligt hans öfvertygelse statsverket ej kunde göra anspråk på att utan ersättning be: komma eganderätten till banan 40 år efter dess fullbordande, såsom det i koncessionen heter, alldenstund staten, och detta med rätta, undandragit sig skyldigheten att fullgöra den utfästa räntegarantien, Rättigheten för staten att lösa sig till banan mot 25 procents förhöjning i värderingssumman vore deremot fristående och oberoende af denna omständighet. Beträffande den ifråga satta inlösen, så vore en sådan åtgärd ganska välbetänkt och gagnelig för svenska jernvägstrafikens utveckling. Man hade nemligen anledning befara, att enskilda personer och intressen skulle söka bringa bolaget på obestånd för att för godt pris och sina fördelars tillgodoseende komma åt banan. Ett nytt bolag kunde blifva ganska farligt för trafiken på statsbanorna. I andra länder inköptes också enskilda ba nor för att konsolidera statsbanörna. Något farligt prejudikat behöfde man ej frukta för, alldenstund här funnes förhållanden så exceptionella, att några sådana, i afseende å någon annan enskild jernväg, ej kunde åberopas. Andra kammaren behandlade sedermera llagutskottets utlåtande i anledning af väckta förslag till ändringar i och tillägg till straffl lagen samt gällande bestämmelser om verkställighet af straffarbete och fängelse. Utskottet hade, med anledning af hrr HasI selrots. och Carlens motioner, tillstyrkt att det minimum af 431 (5 Rel förp hvilkat för nävrva.