Aftonbladet – 16 maj 1873, sida 3

I detta ansigte, sedan det föddes hit i verl den. De finnag der allesammans — hela menniskans förflutna och framtid finnas; hen. nes apsigte; det är som mahomedanerna säga: Hvar man bär sitt öde på sin panna. Men hvem har ögon aft se det? De gamla mästafne hade det, åtminstone några af dem, Ralael, Sebastian del Fiompo. Titian, Giorgione, alla dessa. Det fnns porträtter, målade af dem, som förtälja en hel lefnadshistoria, koncentrerad i en minut. Men dessa, sade Stangrave, äro porträtter af män, sådane som de sågo omkring sig naturer, kraftfulla i godt, såväl som i ondt och som inte blygdes för att visa sin styrka. Hvar skall en konstnär finna sår döpa bland de stackars färglösa, maktlöga varelser, som komma till honom för att köpa sig odödlighet för ett pris af hundrafemtio guinger stycket, sedan de fökslösat hela sitt lif med att bortnöta alla kantigheter emot hbyarandra, sedan de bildat sina karakterer som man stöper kulor, genom attskaka dem tillsammans, så att de polera hvarandra till den ledsammaste enformighet? Ja, det är mycket sant, inföll Scotbush, som ibland svårt anfäktades af en vild, irländsk motspänstighet, hvilken frestade hönom att hoppa öfver skacklorna. Menniskorna äro för obehagligt lika hvarandra i vår tid, och om man blir utledsen härkt, om man får lyst ett göra hvad som strider mot konvenansen — vips kar man ett halft dussin beställsamma Vänner opkring sig, som skaka på hufvudet och tala om dålig ton. Menniskor kunde vara lika originela i vår tid som någonsin, sade la Signora, om de blott hade mod och begrepp om det rätta, Hjeltemodiga själar hade inte mera tillfälle till ast handla I forna tider än bvad vi hö