Det var en gång en fattig flicka, som knöt äktenskapets band med en likaledes medellös prestman, hvilken slutligen blef kyrkoherde. Han log efter några år. Enkan fick tjensteår och äfven ett nådår. hvilket gjorde henne, då pasto ratet var särdeles godt, en inkomst på 15.000 å 000 rår. Efter ett eller annat år gifte hon med en annan kyrkoherde, som hade förut inköpt och ansågs ega någon förmögenhet i fast egendom. Efter två års förlopp dog äfven han, men derförinnan hade han betalat med sin hustrus penningar hela den skuld — och denna var vintecknad — som han till följd af egendomsköpet åsamkat sig. Kommo så hans arfvingar och tillegnade sig nu enligtsvensk lag hela egenlomen, i hvilken enkan icke hade giftorätt, ehuru len till stor del var betald med hennes egna penvingar. Hon förlorade sålunda dessa helt och rållet och hade endast qvar sin lilla del i boet, och detta kallar man rättvisa! Man har talat om att något missförhållande cke skulle råda bland befolkningen på landet. Måhända var så förhållandet på den tiden, årsjensterna mera allmänt voro i bruk, och folket nera stannade qvar i hemorterna, men detta har väsentligen förändrats sedan årstjensterna blifvit nindre vanliga och arbetaren söker sin utkomst varhelst han tror sittarbete bäst betalas. Dessa stora strömningar, till jernvägarne t. ex., medöra bland stora fördelar jemväl många olägeneter. och det finnes mer än tillräckligt af exemel på huru mannen ligger borta året om, slösar bort sin arbetsförtjenst och kommer sedan utblot ad hem igen för att med hustran och barnen lela den förras hopsparade skilling. Nu har man invändt att det finnes boskilnad utt tillgå såsom korrektiv mot mannens oförstånd ich slöseri. Visserligen, men jag vadjar till werrarnes erfarenbet, huru mycket bär det icke mot för en qvinna att vidtaga denna åtgärd? Skall hon icke i det längsta tveka att anklaga ronom, som dock en gång egt hennes kärlek, ch tvekar hon icke af undseende för maken, så vör hon det ännu för sina barns fader? Men, säger man, det finnes ytterligare en anwan utväg att skydda hustruns egendom: hon can uppgöra äktenskapsförord. Äfven detta bär mot för en känslig qvinna; bon vill icke utså letta frö till misstroende redan vid äktenskapets vörjan. och derföre är icke heller denna åtgärd raktisk och i stort tillämplig så länge den icke ir i lag påbjuden såsom obligatorisk för alla. Jag är visserligen icke jurist, men jag vågar et oaktadt hemställa till hrr juristers bepröfrande, om icke ett stadgande af den beskaffenhet rore önskvärdt. att ingen må egaingå äktenskap jer icke kontrakt förut vore upprättadt; blefve etta lagligt gällande för alla, så kunde det icke åra någon. Jag känner särskildt två äktenskap Sverige. der svenskar varit gifta med utländkor, hvilka senare till följd af sitt lands lagar gt råda öfver sin egendom sjelfva, och, åtmintone hvad den ena beträffar, så vet jag att hutrun till-följd häraf kunnat bereda sig det nöjet tt tid efter annan betala sin mans skulder. Med stöd af hvad jag nu haft äran anföra, vill kg sluta mig till hr Philipssons reservation i en tro både att något snart kan göras och snart ör göras. Första kammaren har visserligen helt ch hållet afslagit hr Waldns motion, dock med ed en majoritet af endast 12 röster, och jag ror att vi måste se till att deu icke kommer oss förväg härnäst. Jag anhåller om bifall till br hilipssons reservation. Forts.))