Aftonbladet – 14 maj 1873, sida 2

ni skall med inspirationens eld gå omkring på gatorna och förkunna mina förbrytelser. Inte bör ert lif jag taga, inte kan er last jag laga, derför får jag er fördraga. Hur är det Göthe säger — jag tror detta är det enda tyska som jag brytt mig om att minnas: Der Wallfisch hat doch seine Laus; Muss auch die meine haben! Nu rill mrs Penberthys mixtur. Jag undrar hur den vackra skollärarinnan mår. Om hon vore riktigt ärlig och hade femtiotusen pund — ja, då ville hon inte ha mig och nu vill jag inte ha henne och dermed är den saken på det klara. SJUNDE KAPITLET. La Cordifiamma. Vi måste nu bedja läsaren följa oss till en mera lysande skådeplats för vår berättelse. Det var midt under Londons lysande gaisom. Platsen utanför — teatern var som vanligt full af menniskor och ekipager, betjening, nyfikna dagdrifvare ur alla klasser och polis. Representationen var ännu icke alldeles slutad, men en och annan af de förnäma kommo redan ut och stego upp i sina vagnar, troligen för att begifva sig till någon bjudning eller mottagning; bland dessa äfven en ung ädling, hvars namn vi redah hört, lord Scotbush, hvilken hastigt steg upp i sin cab och for för att tillbringa en timme vid Kenzsington, innan han begaf sig till lady M—s bal, Lilla Freddy Scotbush, som hans kamrater vid gardet vanvördigt kallade den irländska pären, Frederik Augustus S:t Just, vicomt Scotbush och baron Torytown, var genom gardesofficerarnes enhälliga vitsord förklarad att vara en beskedlig gosse och god kamrat, Huruvida den unge ädlingen