Aftonbladet – 13 maj 1873, sida 2

NORGE. Vi afsluta i dag vår redogörelse efter de norska tidningarna för debatten i storthinget rörande den skandinaviska myntkonventionen. Diskussionen öppnades på torsdagsförmiddagen af Svendsen, som förklarade sig skola rösta mot myntkonventionen, emedan den varit för kort tid å bane och folket för litet kände den, äfvensom derför att den åsidosatte grundlagens paragraf 110. Talaren hade icke heller ilandtdistrikterna hört något behof af en sådan konvention uttalas, han hade hört det af de store grosshandlarne ock bankirerne, men icke af detaljhandlarne. och deras antal var dock större i landet än de förstnämndes. Richter kunde ej gilla den föregående talarens sätt att se saken; här var hvarken fråga om att göra afseende på en massa eller en minoritet, utan blott om hvad man efter sjelfständigt begrundande funne vara fäderneslandets behof. Genom det sätt. hvarpå uppgiften vid öfvergången till en ny räkneenhet i Konventionen blifvit löst, hade denna öfvergång i hög grad blifvit simplificerad och ställde icke stora anspråk på menige mans fattningsgåfvor. Sverdrup hade som höjdpunkten af svårigheterna vid konventionen anfört. att alla skuldförbindelser måste omskrifvas; men svårigheterna härvid voro obetydliga, och de egentliga svårigheterna lågo mycket lägre, de lågo i de små utbetalningarna mellan arbetsgifvaren och arbetaren, mellan köparen och säljaren i smått o. s. v. Men om man erkände fördelarne i det stora, måste man också erkänna, att svårigheterna i det lilla skulle vara öfvergående, och ett mynt, som var gemensamt för 8 millioner menniskor, måste vara fördelaktigare än ett mynt, som blott begagnades af 1, million. I hvad som förelåg i denna saks dokumenter hade talaren icke funnit ringaste orsak till förhoppning om ett verldssystem i den märmasta framtiden. Scehlie yttrade sig äfven för konventionen. I sitt anförande för konventionen framhöll J. Schwartz nödvändigheten af att samtidigt med öfvergången till guldmyntfot förändra räkneenhet: den norska speciedalern var för stor. Han sökte derefter bevisa. att konventionens motståndare hade öfverdrifvit olägenheterna. Hvad det internationella systemet beträffade, så hade det knappt mer grund än talet om den eviga fredena Tal. röstade för konventionen icke i de store köpmännens namn, utan i de lägre samhällsklassernas intresse. O. Welde menade, att man icke framdragit bevis på, att Norges nuvarande banksystem, som genom stora ansträngningar hade fått en ordnad grundval, var otillfredsställande. De norska myntens tvångskurs i Danmark och Sverige trodde han skola ha någon nytta, så länge Norge icke hade guldmyntfot; men när denna infördes, skulle nyttan bli obetydlig. Grundlagens 2110 förbjöd äfven talaren att rösta för förändringen. Saken var för öfrigt oförberedd. och det medförde ingen fara att vänta. till dess folket genom nya val hade uttalat sin mening. Sörensen talade för konventionen, visande att de befarade olägenheterna vid förändringen icke voro synnerligen stora. ether ansåg konventionen icke vara tillräckligt förberedd, och trodde att utskottspluraliteten fäst för litet afseende på olägenheterna vid förändringen. Andresen talade för konventionen. S. Nielsen anmärkte, att sjelfva den största anktoriteten i saken, regeringen, hade varit tveksam, och att ansedda namn -med respekti denna sal, hade varit af skiljaktig mening. Saken hade såsom manna fallit ned ur molnen; man måste taga den genast, sades det. Tal. ansåg dettemligen tvifvelaktigt, om de, som röstade för konventionen, skulle få det norska folkets välsignelse. Tal. ville vara försigtig, det ansåg ham vara det rätta. Han trodde att konventionen skulle medföra olägenheter. ja till och med förluster vid de stora fiskerierna, emedan det norska myntsystemet har vuxit fast tillsammans med Norges mått och vigt. Han ville dock vara med. om konventionen trots olägenheterna, i fall fördelarne voro så uppenbara, men det fann ban ioke vara bevisadt. Aitven denne tal. ansåg komvemtionen strida mot grundlagens 2 110. Daae hade, när han efter dessa dagars debatt sökte efter sakens kärna, funnit, att man dragit in förhållanden, som ieke hörde dit, såsom t. ex. frandlagsbetänkligheterna, och att öfverdrifter ommit med in i debatterna, hvilka äfven borde ha varit borta. Han ville icke motsäga dem, som sökt bevisa konventionens nytta och fördelar. Men med allt erkännande häraf, kunde ban icke annat än finna, att försvararne af komventionen ajelfve hade starkt reducerat det omsåde, på hvila ket konventionen skulle visa sin nytta — till samhandeln med Sverige. Fördelarne för den stora allmänbeten tycktes knappt bli så stora, och på samma gång hade svårigheterna vid em förändring af räkne-enheten blifvit för lågt up skattade. En mängd svårigheter i smått skulle uppstå, hvarföre man icke borde inlåta sig på saken utan kraftiga skäl och utan att äfven vinsten på sin sida vore mycket stor. När svårigheterna voro stora, fördelarne icke så stora oc norrmännen till på köpet kunde komma att atskära möjligheten för sig att ansluta sig till ett större system, borde man betänka sig ämamw em tid. Sedan Kildal uppläst ett anförande mot konventionen, fick Jaabek ordet för att likaledes tala mot förslaget. Hans synkrets sträckte si. nu längre än till de nordiska rikena, såsom d han år 1862 hade väckt förslag om itudelning af speciedalern och vidare 100-delning af dess underafdelningar. Nu trodde han, att utsigter hrde öppnats eller kunde väntas till ett större och förmänligare universalsystem. Det tycktes sym om konventionens försvarare satte ett sådant, allmänt myntsystym i samma kategori som ärömmarne om en evig fred, Men det var dock någon åtskilnad på detta; sådana materiolla ting som dessa kunde man ej skära öfver en kam med sådana Svärmerier som den oviga fredan. Emel lertid voro de konstitusionella betänkligheterna för honom det hufvudsakligaste motivet att tals och rösta mot konventionen nu, då han icke kunde och ville vara med om att göra odelstbing och lagthing blott och bart till maskiner att strö på sand åt storthinget. Från den förändrade räkne-enheten och svårigheterna vid förändringen kunde han icke hemta invändningar, i fall reformen för öfrigt vore god, ty principielt var han för decimalsystemet, För konventionen talade J. Aarflot och Riignes, hvarefter K, Motzfeldt till slut resumerade de öfverdriftery, som hade genomträngt debatten, Olägenheter. skulle utan tvifvel uppstå genom öfvergången till en ny räkneenhet, mep de fingo icke öfverdrifvas, så att det lilla blef det stora. Och på många sätt hade i denna debatt det lilla gjorts till det stora. Då det hade talats om tullföreningar och dylikt, hvartill måhända detta skulle vara inledning, förklarade talaren, at han aldrig tillstyrkt, aldrig skulle vara med om detta slags sammanbindningspolitik, Här var icke fråga om annat än en god grannsi med två brödrafolk, af hvilka det ena till och med hörde till den union, hvars välsignelser vi alla ha lärt att prisa. Hvad var deå nu norrmännen