Aftonbladet – 12 maj 1873, sida 3

JUUL ULVUYLRIGI UVA BSUVÄRTG PIERRE, ATA Yes let, kostymer och dylikt beträffar. Z. NORGE. Vi meddelade i fredagsnumret den kort: redogörelse för debatten i storthinget rö rande den skandinaviska myntkonventionen som de då ankomna morska tidningarns innehöllo. De sedermera anlända tidnin garna redogöra mer omständligt för denn diskussion, och vi vilja här efter dem i sam mandrag återgifva det väsentligaste af den samma, för så vidt den angick! sjelfva huf vudfrågan. I onsdagens eftermiddagsplenum öppnades de batten af Sverdrup. Han tog till utgångspunk hvad som yttrades i början af utskottets betan kande: att saken hade sina betänkligheter; och komiten hade fullkomligt rätt häri. Sakens hi storia bestod af betänkligheter; såsom en åtgärd innebar den7 en mängd betänkligheter, och fö! framtiden öppnade den utsigt till ännu flere be tänkligheter. Danmarks och Sveriges finansri nistrar hade förut, likasom Norges egna, förkla rat sig mot ett särskildt skandinaviskt myntsy stem. Det skulle nu vara öfvergifvet; men in kasten från fordna dagar mot ett särskildt skan dinaviskt system hade blifvit bortvoterade, men icke bortargumenterade hvad Norge anginge a de två öfriga ländernas finansministrar. Dess utom var det väl så, att det hade bebagat Sverige, att det genom konventionen kom att stå såsom rincipalstat i norden; och hvar och en,som hade öljt och genomläst sakens historia, måste ha fått den uppfattningen, att Sverige hade spelat första violinen i dessa underhandlingar. vad Dan. mark beträffade, var det väl äfven så, att jemte afseende på Sverige och norden hade vigt blif vit logd på icke-afseende på Tyskland, större kanske än en kallare besinning skulle ba funnit rådlig. Men framför allt måste man betrakta saken för sig sjelf, endast med afseende på buru den skulle ställa sig till Norge och Norges intressen. Först och främst framstod då betydel. sen af svårigheten vid en myntförändring. Fill hvad utskottet yttrat om dessa svårigheter kunde man åberopa starka yttranden äf ansedda författare, af hvilka talaren såsom prof citerade en, den danske departementechefen Benzon-Buchwald. Största försigtighet vore en pligt och frågan var: Är det nödvändigt att taga konventionen, och kunna fördelarne dervid uppväga olägenheterna? Talaren ansåg det lika nödvändigt som nyttigt att öfvergå till guldmyntfot. Men frågade man nu, om det var skäl att gå in på ett särskildt skandinaviskt system eller rättare på ett svensk-bildadt myntsystem, huru förhöll sig då saken ? Tal, delade ej meningen. att det var omöjligt att få ett universelt myntsystem i en någorlunda nära framtid. På de senare åren hade större myntgrupper bildat sig. England hade gjort förberedelser att förändra sitt myntsystem; men förnämligast åsyftade han den s. k. latinska myntkonventionen; vidare det nya tyska systemet — ett system för en af verldens stora makter — vare sig makten tages i den ena eller andra bemärkelsen. Detta var bestämda förberedelser till någonting större. Dessa tre myntgrupper lågo hvarandra så nära, att det vore besynnerligt, om icke alla tre eller ett par af dem i en någorlunda öfver skådlig framtid — så framt förhållandena utvecklade sig någorlunda normalt — skulle komma i en närmare förbindelse. Dertill kom, att de tre europeiska systemerna. såsom visats i Brochs reservation mot utskottsbetänkandet, kommo hvarandra mycket nära i hufvudmynten. Dessa två omständigheter voro två faktorer af väsentlig betydelse. Men äfven om talarens förhoppningar icke skulle gå i fullbordan i en någorlunda nära framtid, menade han, att om Norge skulle öfvergifva sitt muvarande system, måste man vända sig till ett större system än ett nyttskandinaviskt. Då Norges handelsförbindelse med de stora staterna icke skulle vinna någonting genom konventionen, bvaremot det kunde hända, att konventionen kunde verka skadligt och hindrande för en anslutning till ett större system, så kunde tal. icke förorda konventionen. Om konventionen skulle, såsom det påstods, sammanbinda de tre rikena till ett -kommersielt territorium, hvartill dock mycket mer än denna erfordrades, så måste den vara en inledning till tullföreningar med en dermed följande rad af ekonomiska sammanslutningssträfvanden rikena emellan. Samfärdseln mellan de tre rikena tarfvade dock icke sådana åtgärder. Antoge man ouldmyntfot, så vore alla större svårigheter öf vervunna. och så till vida var konventionen icke heller nödvändig. Tal. öfvergick derefter till frågan om införande af tvångskurs på skiljemynt, hvilket han icke fann nödvändigt, ändamålsenligt eller önskligt. Den stora betydelsen af decimalsystemets införande erkände han, men härför behöfdes ingen konvention; tvärtom skulle len lägga hinder i vägen för att införa decimalsystemet på det för Norge ändamålsenligaste ättet. Efter att ha återkommit tills sina benkligheter i afseende på frågåns grundlagsonliga sida, förklarade tal. till slut, att han ville ia guldmyntfot, väsentligen på den af prof. Broch föreslagna grundvalen, och att han skulle rösta för utskottsminoritetens förslag, som gick denna riktning. Mot konventionen skulle han sta af följande skäl: den var en främmande växt utan rot i Norges förhållanden; den hade ;j utgått ur sakförhållanden, den hörde till exverimenternas skara. och detta de farliga experinenternas, den medförde icke några fördelar, 1itan endast förvecklingar, den band det norska torthinget i en stor och vigtig fråga, dei tog let stora smått och det lilla stort, och slutligen kulle den hämma framtidens utveckling i en idsperiod, då den ekonomiska utvecklingen gjorde ittills okända framsteg. rå Baggerud instämde i allt väsentligt med SverIrup och skulle rösta mot konventionen. Aschehoug gendref derefter åtskilliga af SverIraps påståenden och tillstyrkte konventionens intagande. Utskottsminoritetens medlem Flor ansåg det äfven ur handelsverldens synpunkt oriktigt att anaga konventionen. Likasom Sverdrup lade han igt på de med en myntsystemsförändring förvundna svårigheterna och det hinder, som konrentionen skulle vara mot att ansluta sig till ett törre och mer universelt myntsystem. Då möj igheten af en dylik anslutning vore omtvistad, vore det lämpligast samt minst skadligt och hinlerligt för Norges ekonomiska utveckling att tills ridare åtnöja sig med en afvaktande ställning, under det man genast införde hvad som oneklisen var en nödvändig reform — guld såsom grundral för Norges myntsystem. i Ström, tillhörande utskottets pluralitet, börade med att gendrifva de citater, som minoriteen anförde för möjligheten och sannolikheten af tt större, mer allmänt system i en nära framtid. Je, som talade mot konventionen, påstodo — ortfor tal. derefter — att Norge utan konvention ndock om några år skulle ha samma mynt som rrannländerna. Det kunde dock hända, att detta ntagande icke skulle hålla streck; ty det var cke afgjordt, att de båda länderna antogo konrentionen, om Norge icke var med, och det var cke sagdt, att Norge finge ansluta sig till den, när de andra båda hade antagit den. Det mot aken gjorda inkastet, att Norge ännu icke hade lecimalsystem för mått och vigt, hvilket annortädes gått före förändringen i myntets räknenhet, undanröjdes af upplysningen, att denna rdningsföljd för reformerna icke hade erfareneten för sig öfverallt. Ytterligare 8 talare hade anmält sig, då etta plenum afslöts.