Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 3

Låt den timme oss förbanna, Då vi mer ej voro vänner. Vän, som sjelf har lyft mitt öga En gång upp mot Herrens ljus, Låt mig ej förgäfves söka Dig i kärleks tempelhus. Låt mig sitta vid ditt bröst Som vi förr förtroligt sutit, Tills jag all min sällhet gjutit I din barm till fred och tröst. Jag har felat — ej i facta, — Låt den högen ligga qvar — Jag har felat i att kämpa Allt för varmt för hvad jag har Dyrt och kärt i skönhets rike Mot en vårdslös hand — jag glömt Kanske kärleken i harmen — Men säg sjelf: har Du den gömt? Ungdomsvarma ä vi båda, Ungdomsstyrka ha vi med, Större verk vi kunna öfva Än att slå hvarandra ned, Bättre bragder båda verka För ett älskadt land än den Att med brutna vapen digna På hvarandras sköldar hän. SIA ditt öga upp mot rymden, Vårsol ler och skog blir grön, Än har sommarn många blommor, Än är Nordens himmel skön. Kom, träd ut i vårens morgon, Gjut dess fröjd i själen in! Hvem kan hata midt i våren? Kom och slå din band i min! Kom och låt oss åter vandra Fram mot ljuset, du och jag, Vän, som alltid jag skall älska På min ljusa ungdoms dag! De falla i hvarandras armar. Fader Hedlund uppenbarar sig som den hedersman han . sjelfva verket är, och ger dem sin välsignelse. (Ridån går ned.) Stockholm i Maj 1873. L. Dn