Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 2

syftning att erhålla en ytterligare utredning och bättre tid för riksdagen att fatta ett moget beslut, grefve af Ugglas, grefve G. Posse, hr C. Ekman, trih. Sprengtporten och grefve C. G. Mörner, af hvilka den sistnämnde dock ej ville att uppskofvet skulle betraktas såsom innebärande något ogillande, ty han trodde tvärtom att reformen gick i den rätta riktningen. Detta var äfven hr von Kochs åsigt, som derför önskade bifall åt förslaget, ehuru det ej öfverensstämde med hans åsigter rörande undervisningsväsendet, hvilket han ville hafva ordnadt i öfverensstämmelse med majoritetens i den stora skolkomiten 1825 förslag. Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Wennerberg, hvars föredrag upptog omkring hälften af förmiddagens plenum, ville — med anledning af den förste ta larens yttrande att, då K. M:t redan godkänt det af ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslaget, riksdagen icke hade och att derför de 17 första punkterna af förslaget borde läggas till handlingarne — begärt och det för öfrigt skett i andra frågor af betydenhet. Det hade vidare yrkats afslag på förslaget aå det skäl att frågan, om hvilka så många olika meningar hystes, alltför kort tid undergått förberedande pröfning. Tal. ville i detta afseende till en början anmärka att undervisningsfrågan pågått och ännu pågår inom alla länder under de häftigaste meningsbrytningar, men icke så, att på ena sidan stode fackmän och de högt bildade, medan på den andra befunne sig de okunnige, utan så, att de utmärktaste och kunskapsrikaste män ställde sig emot hvarandra. Så i Norge, i Danmark sedan ett decennium, i Frankrike och synnerligast i Tyskland. Detsamma har äfven händt hos 088, när år 1825 inom den då tillsatta skolkomiten de mest framstående och för skolans väl nitälskande personer om densammas befrämjande hyste de mest motsatta åsigter. Detta, liksom den omständigheten att man sedermera synts ha lagstiftat än hit än dit, berodde derpå, att man borde rätta sig efter erfarenhet och bestående förhållanden. Hvad den skiljaktighet i meningarne sominu yppat sig anginge, så Vore den väl den minsta man gerna kunde tänka sig. Riksdagen bade till K. M:t ingått med en skrifvelse, innehållande åsigter angående förändring af elementarläroverken, hvilkas riktighet. af departementschefen till största delen erkänts, som af K. M:t godkänts samt af det till: satta särskilda utskottet till största och väsentligaste delen gillats. Till och med en del af de reservanter, som yttrat sig mot vissa delar af förslaget, hade för öfrigt tagit det i försvar mot dem, som motarbetat detsamma. Sällan torde en sådan enighet vara att vinna. Mam hade dock trott, att man genom att uppskjuta frågau till nästa riksdag skulle betrygga en noggrannare pröfning och utredning. Tal. vågade betvifla detta. Inhemtande af upplysningar är till en viss grad mycket tjenligt för utredande af en sak, men upplysningar till öfverflöd bringa blott oreda i förhållandena. I ingen fråga af vigt har full öfverensstämmelse någonsin funnits och särskildt är detta fallet med skolans organisation, som är så mäktig af perfektibilitet, beroende på folkets stigande bildning och andra omständigheter. Att åstadkomma en skolstadga af den beskaffenhet, att den icke ens för den närmaste framtiden behöfver förändras, är ej möjligt; en sådan stadga är ett ideal, hvilket icke har funnits och icke kommer att finnas. Skulle frågan nu uppskjutas, så komme förslaget, för så vidt tal. kunde bedöma saken, att till nästa riksdag oförändradt framställas. Det skulle derefter gå till nytt utskott, troligen till stor del bestående af helt andr: personer än som nu sutit der; ett nytt utskottsbetänkande blefve följden, kanske uttryckande olika åsigter, så att svårigheten att bedöma saken blefve ännu större. En hvar kan nemligen icke sätta sig ini dessa detaljer, såsom t. ex. i dem hvilka tillhöra grundskatteeller myntreformfrågorna. Ett uppskof skulle sålunda föranleda stora olägenheter. Tal. öfvergick derefter till granskning af hr Ryding reservation. Den första anmärk ning mot det k. förslaget, som i denna reservation gjorts, bade varit, att ecklesiastikmivistern skulle ställt sig på annan grund än så väl komiterades förslag, som nuvarande skollag angifver. Tal. anmärkte härvidlag, att det vore af vigt, att icke sammanblanda en förändrad anordning med förändrad grund. Såsom bevis för sitt påstående hade reservanten anmärkt, att enligt förslaget skulle icke något af de för elementarundervisningen bestämda ämnenal få uteslutas. Denna föreskrift vore dock . lika med föreskrifterna i nu gällande skolstadga och komiterades förslag. Vidare hade anmärkning gjorts mot att ett eller annat! biämne skulle få afslutas tidigare än i läroverkets sista klass. Detta är något, som äfven nu sker. Ytterligare hade tal. ogillat att den klassiska linien skulle blifva delad i tvenne. Det är hvad som redan nu eger rum och komiterade föreslagit. Enda skilnaden är, att departementschefen benämnt denna linie för linien B. Så bar framhållits, att kursafslutning icke bortske vid de tider, som förslaget bestämmer. Men en sådan afslutning har bestämts der den lämpligen kan ske, och detta är för öfrigt blott en anordning, hvilken har en motsvarighet i komiterades förslag, liksom ock bestämmelsen om att tyskan skall vara begynnelsespråket, redan finnes nu och förekommer i komiterades förslag; den är blott en utvidgning af hvad som sålunda redan finnes. Slutligen hade gjorts anmärkningar mot anordnandet af undervisningen i den reala öfverbyggnaden, men tal. visade att K. M:t icke föreslagit något annat än hvad departementschefen sökt åstadkomma någon Detia oaktadt kallar reservanten förslaget att frågan icke är tillräckligt utredd, utan höra, men annat blefve det med de senare, man kanske med reservationer 0. 8. V. erhålla omkring 1530 betänkanden. Det skulle icke blifva lätt att reda sig bland en sådan massa hvarandra motsägande och korsande meningar, och tal. betviflade, att man på flera år skulle kunnå företaga frågan till behandling. Dessutom äro eforater, läroverkskollegier och rektorskonferenser icke embetsverk, så att 3 10 R. F. icke här är tillämplig. Tal. visade för öfrigt, att vid föregående förändringar af skolstadgan, dessa myndigheter icke blifvit hörda. Slutligen som finnes i 1846 ärs förordning. Att ickel ny grund, erkännes äfven af komiterade.: för helt och hållet nytt. Han säger vidare, ! att man borde infordrat eforaternes och läroverkskollegiernas utlåtande. De förral: torde icke taga så synnerligt lång tid att som uppgå till 75 stycken. Och så skullel:! att befatta sig med annat än normalstaten,l. nämna, att K. M:t ansåg det vara af syn-l nerlig vigt för sig att höra riksdagens me-1 ning beträffande dessa punkter, såsom riksdagen i sin skrifvelse af den 13 Maj 1870