Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 2

Och locka mina tankar mot palatsen På söderns stränder bortom haf och fjell, Jag smeka vill i lifvets glädjetjäll The marmorlejon uppå Marcusplatsen! Ut, ut! Det vinkar mig med mäktig håg Att se Apollo Belvedere köra Sin gyllne char, åtföljd af musers tåg, Se Giovine i Murrays katalog, Och Verdis toner i hans hemland höra. Derute mindre högt och mera löst Stå stjernorna än här i höga norden, Det är mitt hopp, min längtan och min tröst, Der kan en stjerna sjunka mot mitt bröst, Som aldrig jag kan nå på fosterjorden. (Knackar på Fictor Eremitas port.) Fictor (innanför). Hvem stör mig sent i natten? Jag studerar De gamla tider; allt det, som passerar Vid Ninivehs och Memfis furstehof, Derom jag ger min samtid underrättning, Sen jag det läst — i engelsk öfversättning. Men det ser ut på samma sätt för verlden, Som om jag följt med Lepsius på färden. Stör mig ej, bleke yngling, dra åt fanders! Magnus. O, du är visare än sjelf Sven Anders. Fictor. Sven Anders visdom — den är på upphällning, Men som han är min Tänk rökverk strör, Jag hyllar äfven honom, som sig bör. Så höja ömsesidigt vi vår ställning, Vi stiga på hvarandras nacke upp, Så jorden ligger djupt vid våra fötter! Magnus. Men kan er visdom då i den slå rötter? Fietor. Det der förstår du ej, du unge tupp! Das Denken ist das Sein! — och som vi tänka Att stiga, stiga vi, fast i förtreten De andra, som från jorden på oss se Och icke fatta stigningens id6, De skola svära, att i verkligheten Vi två hvarandra ömsesidigt sänka. Men hvad vill du?