Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

förtryck, lågheter, grymhet? O, det finnes stunder, då jag tycker mig vilja resa ned till New-Orleans och med eld i tanke och eld på mina läppar uttala ord — ni vet huru jag kan tala — hvilka inom en vecka skulle dömma mig till gisseln, kanske till bålet. Gisseln kunde jag uthärda — har jag icke redan känt honom? Bär jag icke ärr deraf och äro ej dessa min stolthet, ty de äro erhållna derigensm att jag talade som en qvinna bör tala? Och hvad bålet angår — Ha ej redan förut qvinnor blifvit martyrer? Om jag det blef, skulle ej mina plågor väcka mannamod hos ett försoffadt folk, och mitt namn ljuda som stridsrop under kampen för en helig sak? Och likväl — O, min vän, lifvet är likväl ljuft! — och min korta ungdomstid har hittills varit så mörk och glädjefattig! Skall jag ej få ega en timmes solljus, innan ungdom och värme äro borta och af den eldiga sydländskan har blifvit en ryslig, skrynklig hexa? Råd mig, hjelp mig, min vän, befriare; — numera den som jag anser vara min herre, så modig, så klok och så lärd; under hvars mask af cynisk köld en hjeltes hjerta döljer sig. Maries Hade miss Heale kunnat betrakta Tom under det han läste, hade hon hört hvad han sade, sedan han slutat, skulle all svartsjuka försvunnit ur hennes tankar, ty ju längre han läste desto skarpare framstod det sarkastiska leendet öfver hans läppar — ett lämpligt förspel till uttrycket: Lilla toka! det enda omdöme som han fällde.