— Utländska hofs representanter vid kröningen. Af de ambassadörer, som i dessa dagar besöka Stockholm, äro otvifvelaktigt farst Metternich samt generalerne Menabrea och v. Blumenthal de mest bekanta. Det torde derför icke för våra läsare sakna intresse, säger D. B.. att om dessa personligheter inhemta några närmare uppgifter, som vi också här nedan meddela: Furst Richard Metternich Winneburg, hertig af Portella, grefve af Königswart. grand af Spanien af första klassen, österrikisk kammarherre och geheimeråd, ärftlig medlem af österikiska riksrådet, riddare af Gyllene Skinnet, föddes den 7 Januari 1829 och följde år 1848 sin fader, den berömde diplomaten Ciemens Metternich, till utlandet samt infördes af honom på den diplomatiska banan. Den unge furst Metternich blef den 2 December 1852 attachå vid österriska beskickningen i Paris och legationssekreterare dersammastädes tvenne år senare. Efter italienska fälttåget utnämhdes han den 14 December 1859 till ambassadör vid kejserliga hofvet i Paris och innehade denna framstående post ända till kejsardömets fall, hvatefter han yerstod, som sändebud hos franska republiken till den 31 Januari 1872, då han efterträddes af grefve Apj onyi. Under sin anställning vid franska hofvet åtnjöt han kejsar Napoleons särskilda bevågenhet och ansågs vara en varm förespråkare för en allians mellan Frankrike och Österrike. General Ludvig Fredrik Menabrea föddes den 4 September 1809, studerade vid universitetet i Turin, erhöll derstädes doktorsvärdigheten ide matematiska vetenskaperna, ingick i genikåren och kallades sedermera till professor i mekanik m. m. vid militärakademien, artilleritillämpningskolan och universitetet i Turin. År 1848 utnämndes han till kapten och sändes af konung Carl Albert till italienska hertigdömena samt medverkade mycket till dessas anslutning till konungariket Sardinien. Straxt derefter blef han vald till deputerad samt anställdes i krigsoch sedermera i utrikesdepartementet. Under fälttåget 1859 utnämndes han till generalmajor och chef för genikåren, inneslöt fästningen Peschiera samt deltog i bataljerna vid Palestro och Solferino. Då Savoyen förenades med Frankrike, opterade har för den italienska nationaliteten och utnämndes af konung Victor Emannel till senator samt fick i uppdrag att sätta Bologna, Piacenza, Pavia m. fl. städer i försvars tillstånd, hvarjemte han upphöjdes till generallöjtnant. År 1860 ledde Menabrea de militära operationerna mot Ancona, Capua och Gaöta. r 1861 blef han marinministeri Ricasolis kabinett och bedref med mycken ifver arbetena på arsenalen i Spezzia. Är 1866 sändes han till Tyskland för att underteckna fredsslutet i Prag. Tvenne månader senare efter Venetiens förening med Italien öfverbringade han den Lombardiska Jernkronan till Victor Emanuel. Året derpå erhöll han i uppdrag att bilda ett nytt kabinett, hvari han utom presidentplatsen innehade utrikesministerportföljen. Under hans styrelse inföllo Garibaldis tåg mot Rom och nederlag vid Menbana samt den andra franska ockupationen, mot hvilken Menabrea gprotesterade, äfvensom mot ipprätthållandet af påfvens verldsliga makt, nvarjemte han upprepade gånger yrkade p Kyrkostatens utrymmande af de franska trap. perna, hvilken begäran dock alltid afslogs. Dels följd af denna motgång i utrikespolitiken, dels ck af andra orsaker måste Menabreas under tilen tvenne gånger förändrade minister i slutet af November 1869 afgå och lemna plats för det nu rerande kabinettet Lanza-Sella. General Blumenthal är bekant från kriget år 870—71, hvari han deltog såsom chef;för preusiske kronprinsens generalstab och förvärfvade rykte att vara den preussiska härens förmste strateg näst efter general Moltke.