Aftonbladet – 8 maj 1873, sida 3

han vid häktningstillfället bar. Han är 85 å gammal och af medelstor växt; hans anletsdrag äro hårda oeh grofva. Östlund fick till en början redogöra för sin: lefnadsöden. Med afseende på sitt tillstånd under den se nare tiden förklarade Östlund, att han drucki betydligt. att han varit trött och illamående att han haft ondt i hufvudet och i sidan sam att han helst velat ligga, hvarjemte han på stod att han haft underliga syner, men ehurt han tillstod att de samma framstält sig för ho nom både natt och dag samt ofta varit sådans att han mått illa af dem, vägrade han ändock enständigt att ingå i någon närmare skildring deraf, oaktadt domaren på det kraftigaste upp manade honom att uppriktigt och sanningsenlig: omtala allt hvad han visste, på det man af hans lefnadsomstäåndigheter skulle kunna sluta till hvad som förmått honom att begå den ohygg liga gerning, för hvilken han nu vore anklagad. I fråga om brottet förklarade Östlund, att, om han begått det samma, så hade dervid han befun: nit sig i ett sådant sinnestillstånd, att han ej vetat hvad han gjort. Beträffande hans förhållande till hustrun, så hade det samma ofta varit oenigt, utan att han nu kunde uppgifva den egentliga anledningen dertill; att hon varit honom otrogen trodde han, men några bevis härpå hade han icke tänkt på att anskaffa. Af domar ren uppmärksamgjord derpå, att hustrun af grannarne varit ansedd såsom en ordentlig och arbetsam qvinna samt att det under sådana förhållanden väl ej vore för mycket, att Östlund på hennes döda mull gåfve sin hustru det erkännandet att hon varit en god maka, yttrade Östlund, att det väl kunde hända, att hon varit ordentlig och arbetsam. men att det icke gått någon nöd åt henne. Domarens derefter till Östund framstälda spörsmål rörande hans förhållånde till barnen gåfvo honom anledning förklara, att han ansett dem alla såsom sina barn, att det bland dem ej varit något, som han hållit mera af än de andra, samt att det ofta skänkt honom glädje att se på barnens lek. Beträffande hustruns sätt att bemöta barnen, så hade detta ömsom varit vänligt, ömsom motsatsen. I sammanhang härmed tillspord om han ej tyckte det vara ohyggligt att veta, att hustrun och barnen icke längre funnes i lifvet och att de på ett så gräsligt sätt blifvit mördade, samt om icke under ensligheten tanken på allt detta pinade honom, svarade Östlund, att han i detta afseende tänkt af och an samt att det ibland förefallit honom som om alltsammans ej varit sanning. Sedan domaren med förutskickande af den erinran, att om man begått ett brott, så borde man ock öppet erkänna det samma, uppmanat Östlund att tillstå sanningen, och denne härvid framkommit med den något besynnerliga invändningen att ju hans ja och hans nej betydde lika, samt domaren i anledning häraf i en anklagades minne återfört, hurusom han ju redan inför poliskommissarien Hellman erkänt sig hafva föröfvat mordet. svarade Östlund, att han ej visste, huru det härmed kunde förhålla sig, hvarjemte han i fråga om det sätt, hvarpå han tillbragt tiden näst före och efter det mordet blef begånget, förklarade, att han under dagens lopp varit inne i staden, men att han ej kunde minnas, om det varit afton eller morgon, då han kommit hem. Östlund fortfor att neka och ransakningen uppsköts till annan dag.