våra hypoteksinrättningars obligationer, om det förvägrades utländska fordringsegare att bevaka sin rätt vid utmätningar. Till försvar för det Tillfälliga utskottets förslag uppträdde främst detta utskotts ordförande, hr Treffenberg. Sedan han redogjort för de omständigheter, hvari detta förslag skilde sig från det för Första kammaren framlagda, vände han sig först mot b. exc. utrikesministerns yttrande, att de hittills meddelade licenserna ej medfört någon olägenhet, och han erinrade med atfseende derå, om det på f. m. af en talare i kammaren fällda yttrandet, att man ej bör vänta med vidtagande af ätgärder, som anses nödiga och nyttiga, till dess man ser tecken i solen, månen och stjernorna, och till dess det politiska hafvet och vågen börja bullra. Då h. exe. hade ansett det vigtigaste, till förekommande af politiska förvecklingar, vara, att man kunde visa, att utländingar åtnjöte samma skydd af svensk lag som landets egna invånare, ville hr Treffenberg erinra derom, att aktningen för lag och rätt i internationelt hänseende på sista tiden lemnat mycket öfrigt att önska. Såsom exempel härpå erinrade talaren om att en af hr utrikesministerns företrädare för icke många år sedan yttrat, att Danmarks styckning vore en skriande orättvisa, som diplomatien aldrig skulle tillåta, och denna styckning vore dock nu en fait accompli. Likaledes hade i de preussiska kamrarne yttrats allvarsamma betänkligheter mot konfiskationen af konungens af Hannover egendom, men de bemöttes från ministerbänken med den förklaringen, att de voro juridiska spindelväfvar, som ej skulle besvära vederbörande minister. — Hvad anginge den kinesiska mur, med hvilken hr Carlen trodde att utskottets förslag, om det blefve lag, skulle omgifva oss, så vore dermed icke så farligt. Våra kommunikationer, vår fria handel, skulle nog sätta oss i beröring med utlandet, och våra lyckliga politiska och sociala förhållanden skulle nog fortfarande utöfva dragningskraft på främlingar. — Slutligen erinrade tal. hr Carlen derom, att om de fastigheter, som utgjorde säkerhet för hypotekslänen, skulle utmätas, så vore det hypoteksföreningarne hvilka såsom inteckningshafvare dervid hade att bevaka sin rätt, men alldeles icke obligationsinnehafvarne, vare sig ineller utländska, ty de ha endast att hålla sig till hypoteksföreningarne, hvilkas delegare äro solidariskt ansvarige. Frih. v. Schultzenheim höll deremot ett mycket långt och vidtutsväfvande anförande emot utskottets förslag, som han ansåg stöta på prohibitism och komma att störa vär kredit i utlandet. Han yrkade derför afslag. Sammalunda gjorde grefve Sparre, som, under erinran om, att utländingar i de trakter, der de nedlagt sina kapital, ej framkallat annat än belätenhet, uttalade den hsigt, att restriktioner endast skulle framkalla förvecklingar och försök att kringgå lagen. . Till hr Carlenos förslag slöto sig äter hrr P. Staaff och Sandstedt, hvaremot hrr Lasse Jönsson, Leijer och Ola Jönsson yrkade äter: remiss. Utskottets förslag understöddes af hrr Per Nilsson i Espö, Hjelm, Liss Olaf Larsson, Per Nilsson från Norrbottens län och Hedin, hvilken sistnämnde upptog till be, svarande utrikesministerns samt hr Carlens frih. von Schultzenheims, hr Staaffs och grefve Sparres anföranden, anmärkande mot den förstnämnde att, om än tyvärr skogssköfling, utöfvad af svenske undersåtar, obestridligen vore lika skadlig, som den af utländingar föröfvade, en förändring af vår skogslagstiftning, syftande till nödig begränsning af den enskildes eganderätt, när öfvertygelsen om behofvet deraf en gäng hunnit mogna, icke skulle förhindras af de inhemska skogsafverknings-intressena, men väl kunde komma att mötas af reklamationer, om skogssköflande utländingar och utländska bolag en gång komme att finna sig hämmade i titt förstörelsevärf. Motutrikesministerns förhoppning, att inga politiska vådor vore att befara af de nuvarande grundsatsernas fortsatta tillämpning, emedan reklamationer från främmande regeringar, föranledda af deras här bosatta undersätars obefogade klagomål, helt visst kunde afvisas genom att åberopa, att Sveriges lag inne: hölle det eller det stadgandet, hvaraf en utländing funnit sig förnärmad, erinrade tal., att erfarenheten visat, huru vissa regeringar begagnat de veterligen mest osannfärdiga klagomål från i främmande land bosatte undersåtar till förevändning för att våldsamt inverka på ett annat lands politik. Utom andra exempel päpekade tal. dens. k, Pacifico-affären, då lord Palmerston tog lögnaktiga klagomål af en i Athen bosatt engelsk undersåte till svepskäl, för att genom en ruinerande blokad bryta grekiska regeringens ryssvänliga politik. Om,såsom utrikesministern påpekat, svensk naturalisering ej skulle förebygga vådorna, om en här naturaliserad utländing nog ändå kunde påkalla sitt forna fäderneslands bistånd ,vore det blott ett ytterligare skäl att begränsa och med försigtighetsmätt omgifva den utländska invandringen. Redan hade man ju i Tyskland uppstält den läran, att hvarhelst en tysk sloge sig ned ifrämmande land, hade man att göra anspråk på tyskt administrationsspråk m. m., och att detta ej vore blott en opraktisk professorspolitik, ansåg tal. idagalagdt af 1864 och 1866 årens händelser, af förfarandet i Elsass-Lothringen, samt vf de 12 garantipunkter, som Preussen uppställt i de hycklande förhandlingarne med Danmark om Nordslesvigs återlemnande — ullt saker, deruti preussiska regeringen utörde professors-politikens teorier, I afseende på hr Carlens tal om en askinesisk mur ramhöll tal., att det väl ej vore obilligt, vtt de som frivilligt och för egen fördels skull öfvergåfve sitt ursprungliga fädernesand och i Sverige sökte ett nytt, der de ned större afkastning kunde göra sig sina kapitaler till godo, samt utan farhågor för Internationale eller sociala omstörtningar njuta milda lagars hägn, också blefve sitt 1ya, sjelfvalda fosterlands söner. Hr Carlöns förslag att söka nödig garanti i ett stadsande, att de utländska holagen skulle reoresenteras af en styrelse till mer än hälften veståendo af svenskar, vore en alldeles illu sorisk JP, ty det kunde alltför lätt eludeas. Frih. von Schulzenhoim, som sett en nkonseqvens i utskottets förslag, jemfördt ned tillåtelsen i 3 28 R. F. att till militära mbeten kalla utländingar, hänvisade tal. utt taga kännedom om verkliga innehållet vf utskottets förslag, som uttryckligen ville nedgifva undantagsfall, då rätt att besitta ast egendom kunde af konungen beviljas! 1tan vilkor af svensk medborgarerätts förrärfvande, och hr P. Staaffs påstående, att nan just nu började märka fördelarne afl Itländingars inflyttning, bemöttes med en äpekning af den bedröfliga Gellivara-histoien. Mot densammes tal om prohibitism amt band och bojor, och mot grefve Spares retoriska försäkringar om den svenska tam mens kraft att bestå på den svenska orden, anmärkte tal., att man ej med en lott term, om än så förhatligt klingande, unde slå ibjäl vårt folks rätt att skydda itt nationella sjelfbestånd, och att den blå ch gula ultra-svenskheten, som tar munnen nl af stora ord och stamnar i den avenska