sakna dertill tyvärr utrymme. Vi kunna! emellertid icke afhålla oss ifrån att citera några strofer, som särskildt beröra latinskrifningen och som innebära en utförligare och mera talande motivering för denl reform, som det särskilda utskottet nu föreslagit. Efter att ha berört de förändringar, som efterhand inträdt och genom hvilka man numera kan uppnå både kyrkans och vetenskapens högsäten, utan att specielt för dessa syften behöfva sammansätta en enda latinsk fras, yttrar hr K. följande: Till följd af dessa förändrade förhållanden måste latinet komma i en ny ställning till den allmänna undervisningen. Konsten att kunna ta!a och skrifva latin är numera för de allra flesta, som besöka våra skolor, ganska betydelselös. Det är endast för dem, hvilka ämna att blifva lärare i nämnde språk eller specielt egna sig åt filologiska studier, som dessa färdigheter kunna vara nödvändigas men ej bör man till fördel för detta fåtal så ordna den allmänna undervisningen, att det stora flertalet bland skolans lärjungar nödgas att spilla tid och krafter på nästan helt och hållet ofruktbara öfningar. Man må här ej söka ett rättfärdigande, genom att hänvisa till dessas betydelse från synpunkten af den gramatikaliska undervisningen. Detta torde kunna gälla med afseende på de s. k. extemporalierna, hvilka måhända ej intaga större utrymme, än som erfordras för att medelst praktisk tillämp: ring inskärpa gifna regler eller kontrollera det sätt, hvarpä de blifvit uppfattade. Skriföfningarne åter hafva allt hittills drifvits på ett sätt, gom ej finner sin förklaring i det här angifna syftet. Vore frågan blott om den gramatikaliska säkerhet, som erfordras för att kunna rätt uppfatta och på svenska troget återgifva de romerska auktorernas innehåll, hvartill skulle då detta fikande efter elegans i uttrycket tjena, som onekligen förefinnes och på allt sätt uppmuntras? Skulle här blott framläggas -bevis på den riktiga uppfattningen af språkets syntax, hvad gagn skulle väl då den städse strängt anbefalda och ofta med slavisk trohet utförda efterbildningen af Ciceros uttryckssätt medföra? Tillerkände man ej färdigheten att skrifva latin ett sjelfständigt värde, hvarföre fordrade man då ett särskildt prof i detta afseende vid maturitetsexamen? Här om någonsin, borde man väl fästa sig, ej vid med let, utan vid målet. Bakomallt detta står otvifvelaktigt den åsigten, att latinskrifningen i och för sig är ett särdeles kraftigt bildningsmedel samt nyckeln till en riktig behandling af alla öfriga språk. Huru ofta får man ej ännu i denna stund höra, att endast den, som studerat latin, kan riktigt behandla det svenska språket. Deri kan så till vida ligga en sanning, som de bland den närvarande generationens män, hvilka idkat författareskap i någon högre mening, i allmänhet hemtat hela sin språkvetenskapliga bildning från latinstudiet. Detta var nemligen den enda vägen i detta fall, ty ända in på senaste tider kunde man passera både skola och akademi, utan att er hålla någon undervisning eller aflägga något prof i behandlingen af det svenska språket. Det är alltså ej underligt om våra skriftställare känna sig stå i skuld hos latinet, hvilket i förening med lyckliga anlag och ett utan tvifvel sedermera företaget sjelfstudium af modersmålet, fört dem till den lysande ståndpunkt de intaga. Men månne ej alla andra, hvilka ej varit i besittning af dessa rika anlag och ej heller under utöfningen af en praktisk verksamhet varit i tillfälle att göra sig förtrogne med det kära modersmålets art och bshandling, deremot hafva en fordran hos det mångbeprisade latinet just med afseende på den dryga anpart af deras skoltid, det tagit i anspråk för sin räkning. För dem hade det varit en stor förmån, om en del af nämnde tid blifvit använd till modersmålets studium och öfningar i dess behandling; de skulle derigenom i väsentlig mån blifvit befriade från den osäkerhet, som vu plågsamt låter sig känna, så snart de skriftligen skola behandla ett ämne, hvilket ligger aldrig så litet utanför hvardagshfvets rimärken. Detta med afseende på våra författare! Men hurudant är förhållandet med våra författarinnor? De stå, så vidt jag kan finna, såsom lefvande protester gent emot den här ofvan uppställda regeln, enär oberoendet af latinska språket vid behandlingen af det svenska omöjligen kan vara en förmån, som tillhör ensamt qvinnan, utan måste bero på det enkla och ofta bekräftade förhållandet, att man genom öfning och aktgifvenhet kan uppnå ganska stor färdighet i behandlingen af ett språk, utan att ens känna ett annat, synnerligast om dessa äro från hvarandra så vidt skilda som latinet och svenskan. Efter min uppfattning kunde således alla dessa latinska hemtemata utan skada försvinna, och latinskrifningen, liksom de ex temporerade öfningarne förekomma endast på lärorummet 1 närmaste sammanhang medåden grammatikaliska undervisningen. Genom denna förändring skulle dessutom den öfveransträngning, som väckt så mycken oro bland föräldrar och målsmän, i ej ringa grad vara undanröjd. Den afkortning i veckans läsetimmar, komiten föreslagit, motsvarar i de allra flesta fall ej den tid, som för närvarande åtgår ensamt vid fullgörandet af här ifråga varande hemarbete. Från en förändring i denna riktning måste följdriktigt härflyta en annan, genom hvilken det latinska stilprofvet uteslötes vid maturitetsexamen och ersattes af ett skriftligt öfversättningsprof från latin till svenska. Våra grannar, danskarne, hafva vågat företaga denna reform, och jag tror, att vi gjorde väl uti att följa deras föredöme. Vi skulle derigenom befria våra elementarläroverk från en för de allra flesta bland deras lärjungar lika gagnlös som tidsödande öfning. Dessutom synes det mig visst, att ingen lagstiftning skall kunna hejda den rörelse, genom hvilken det latinska språket, såsom här ofvan i ofullständiga drag blifvit antydt, af omständigheternas makt undantränges från den centrala ställning, det af gammalt intagit, för att helt anspråkslöst inordnas i kretsen af öfriga läroämnen. I TrRkoan Am ntländinoeg rätt att 3 Qvariga