STOCKHOLM den 8 Maj. Det särskilda utskottets utlåtande i läro. verksfrågan, hvilket nu hvilar på kamrar nes bord och i morgon blir föremål för be handling af riksdagen, är ett i många hän seenden mycket förtjenstfullt arbete och vi hoppas att genom de förhandlingar och be slut, som af detsamma föranledas, den stora frågan om en nödig reform i läroverkens organisation skall bringas betydligt närmare sin lösning. Det är också hög tid, att man i denna sak kommer från ordande till handling. Un der det senaste decenniet har hos den svenska allmänheten och specielt hos det stora flertalet af föräldrar och målsmän, som haft barn i skolåldern, försports en liflig oro med afseende på öfveransträngningen i skolorna, den derstädes rådande mångläsningen, de högt uppdrifna och mångfaldiga fordringarne för maturitetsexamen, bvilka hålla lärjungarne qvar på skolbänken till 20—22 ärs ålder, och i allmänhet rörande ända målsenligheten af den plan för våra elementarläroverk, som blifvit tillämpad genom 1859—62 årens lagstiftning i ämnet. och hvilken alltifrån sitt första framträ dande var föremål för misstroende och skep ticism från allmänhetens sida. Från regeringens sida ville man i det längsta undvika debatter i ämnet; man bad och besvor under hand enskilda riksdagsmän och publicitetens organer att icke oroa undervisningsstyrelsen med anmärkningar och förslag, utan låta den genomförda organisationen i lugn utveckla sig och få tid att visa sina resultater. Tvifvelsmäålen och farhågorna kunde emellertid icke nedtystas och de resultater, som efter hand trädde i dagen, voro icke egnade att utöfva en lugnande inverkan. Allmänhetens alltjemnt stegrade betänkligheter gåfvo sig omsider luft genom ett beslut vid 1870 års riksdag och en på detta beslut grundad underdånig skrifvelse af den 13 Maj s. å I denna skrifvelse konstaterade riksdagen, att den nyssnämnda oron förefunnes inom alla samhällsklasser, och uttalade som sin öfvertygelse, att den icke saknade befogenhet, och framhöll särskildt: att de efter år 1856 timade förändringarne och omkastningarne i undervisningsplanen bidragit till att rubba tron på riktigheten af de grundsatser, på hvilka skollagen stöder sig, eller åtminstone på dessas fulla ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden; att språkundervisningen i de nedre klasserna af skolan utvidgats till att på ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras föga utbildade krafter; att såväl härigenom, som genom mängden af de ämnen, hvilka i skolan samtidigt läsas, och framför allt genom deras föredragande af särskilda lärare, lärjungarne ytterligare och på ett stundom för deras helsa betänkligt sätt blifvit öfveransträngda; att från flere orter klagomål förspordes deröfver, att lärokurserna voro så ordnade, att i verkligheten någon afslutad undervisning icke erhölles förr än efter genomgåendet af skolans alla klasser, under det att det stora flertalet af lärjungarne, hvilket icke hade tillfälle att fullständigt genomgå skolan, tvingades att vid den tid, då de för sin framtida utkomst måste se sig om efter arbete, lemna densamma med, i vissa ämnen åtminstone, ganska ofullständiga kunskaper; att sammanförandet i samma läroverk såväl af skola och gymnasium som ock af båda bildningslinierna — den klassiska och den reala — vållat, att åtskilliga läroverk blifvit så öfverfyllda, att disciplinen icke alltid kunde nöjaktigt öfvervakas, hvarjemte denna förening på de flesta ställen ansetts menlig för undervisningen, särdeles å den reala linien; att sistnämnda förhållanden äfven torde hafva gifvit upphof till den tanken, gom syntes hafva alltmera vunnit insteg, att det vore önskligt, att skolan så kunde ordnas, att undervisningen i de nedre klasserna blefve i möjligaste måtto för alla gemensam, men deremot i de öfre — motsvarande de forna gymnasierna — kunde fullständigt särskiljas ända derhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes den öfriga skolan och upptoges i fristående, sjelfständiga läroverk, afsedda särskildt för bibringande af den klassiska bildningen, och särskildt för undervisning å den reala linien samt att det låge makt deruppå, att folket vore förvissadt derom, att den undervisning, som meddelades dess söner i landets offentliga läroanstalter, icke allenast vore den fullständigaste, som, med afseende å landets be