Aftonbladet – 7 maj 1873, sida 3

WMR RA äfven framstäld på ett stötande sätt, utan att falla i ett sådant tillstånd af helig fasa, som är den vanliga ressursen för dumpa och okunniga män, hvilka förskräckas vid påståenden, som de ej ega duglighet att vederlägga. Snart började Tom frigöra sig från den förhehållsamhet, han vanligen iakttog med prester och beträdde den grund, som Headley helet skulle velat undvika. För att säga sanningen rent ut, hade alltsedan Tom hörde talas om planen att afsätta Grace från hennes plats vid skolan, den unge prestmannens åsigter för honom fått en praktisk betydenhet och han hade i hemlighet gjort sig sjel! det löfte att, så vida han kunde något förmå, vare sig med list eller makt, skulle hon icke mista skolan. Hoa må tagit hans pengar eller icke, så hade hon bestämdt räddat hans lif och derför am. nade äfven han af alla sina krafter beskydda henne. Hvem kunde i alla Lall svara för att hon hade guldet? gältet skulle ju kunnat halka at honom. under stridea med vägorna, eller kanse hade någon annan bemäktigat si det, då han fördes upp. Kanske hade h.4 misstagit sig och ansett såsom blycgeläs rodnad på hennes kinder hvad om i verkligheten var oskuldens. Vare dermed huru som helst; Tom hade ej hjerta att öppet yttra hvad som händt; men nöjde sig med att dröja qvar i Aberalva, och iakttaga hvarje möjlighet att återfå sin förlorade skatt: Härunder inträffade det egna förhållande, att han åtminstone halfva tiden af hvar dag tänkte på Grace Harvey; hennes ansigte kom sällan ur hans tankar och ju mera han. såg det framför sig, antingen med inbillnin-. gens eller verklighetens blick, deste mera; kände han sig förtrollad deraf. (Ferts.) ä