Aftonbladet – 7 maj 1873, sida 3

Åh, söta mamma, hur besynnerligt du talar! inföll Anne Marie småskrattande och som det tycktes icke alls ledsen. Om ni iote aktar er, så kan han ju höra allt, och jag skulle sedan aldrig mera kunna se honom i ansigtet.Och dermed tittade hon rätt in genom glasdörren. Hvad som vidare yttrades hade Tom för ingen del lust att höra, hvarför han började bullra och stöka så mycket han förmådde ute på apoteket och mumlade för sig sjelf: DPenna vältaliga utgjutelse är symptomatisk; jag vill våga mitt lif på att gamla frun hittar vägen till opiiflaskan! Toms nästa göromål blef att komma på bekant fot med den unge presten. Skarpsynt som han var, hade han visserligen redan funnit att ett mera intimt umgänge med Frank Headley ej skulle bidraga till hans popularitet, och som vi redan sett, hade han ingen synnerlig beundran för det andeliga ståndet; men Headley var en man med bildning och uppfostran och Tom längtade att få samtala i förnuftigare ämnen än sådana, som kunde komma i fråga med löjtnanten och Heale. Dessutom var Thurnall en af dessa män, hos hvilka det inneboende maktbegäret, till en början eggadt af sjelfuppehållelsedriften, hade blifvit en lidelse eller, om man så vill, ett tidsfördrif, hvarmed han roade sig för dess egen skull. På hvar och en, som han mötte, applicerade han ett moraliskt stetoskop och sonderade dess lungor, hjerta och lefver, De iakttagelser han gjorde kunde blifva honom till nytta, ty kunskap var makt, eller också blifva det. Stor sak! Hvyart nytt exemplar af menskligheten, som han utforskade, var ändå alltid en vinst af allmänt vetande. — Mycket sannt, Thomas Thurnall; såvida din forsknipgsmetod var den rätta, den djupa,