Aftonbladet – 5 maj 1873, sida 3

— Drematiska teatern. Förliden lördag gafs å denna scen för första gången en ce saktsdram Graziella, om vi ej missminna förut gifven å hr Högfeldts soir i påskas, Den lilla drarmen är en af bre Jn!es Barbier och Michel Carr6 verkstöld dramatisering af Lamartines vackra, men något sentimen: tala novell af samma namn samt utgör eu exempel bland mänga på vanskligheten ar dessa bearbetningar för scenen af berättelser, hvilka ej kunna sammanpressas inom de tråpga gränserna för ett drama. Utv vecklingen af ett öde, sådant som raziellas, kav alldrig tänkas ske så hastigt, att det inow denna ena akt — lit vara att den också är lång ända till tröttsamhet — kan framträda med full klarhet och senving. Det är dock ej detta alls icke oväntade förhållande, som kommer oss att anse den lilla dramens upptagande på dramatiska teaterns repertoire för olyckligt, utan det olyckliga dervid ligger i den omständighet, som derigenom blifver oss klar, nemligen att dessa ;starka patologiska framställningar, hvilka alltid förefalla oss onaturliga från scenen, woftast äfven osköna, för vår mest lofvande Taga skådespelerska innebära en stor revefse, hvilken hotar att leda henne bort frå naturens och dermed äfven från den sanna konstens väg. Vi fruktade detta redan då fröken Lindqvist valde Adrienne Lecouvre urs parti för att ådagalägga sina genom stuliiresan gjorda framsteg, och det anara upprepandet af alldeles enahanda ef fekter i Grariellas roll har tyvärr bekräftat denna vår farbåga. Men fröken L. är, det har hon i andra partier tillfyllest visat, allt för god, att man utan ett varningsord skulle kanna se hennes utveckling i en falsk riktning. Vi hatva derför velat på ett aktuings follt och vänligt sätt tillropa henne ett gif akt och bedja henne framför allt ej antaga en välvilligt och känslofullt stämd publiks halfva bifallsyttringar såsom ett tecken på att hon närmar sig det konstaärskap, hvilket det är vår fasta tro och förhoppning att hon uppställt såsom sitt mäl och med sina vackra gåfvor och sin energi äfven kall nå. Många frestelser möta dock i bennes väg, och den vanligaste och k farligaste bland alla är den att förve den sanna effekten med Gen falska. Till efterpjes i lördags gafs Molidres Den gr rige, hvilken hufvudsakligen genom br K. Almlöfs förträffliga framställning af tiielrolven är en savnskyldig dramatisk hö Afven de mindre rollerua utföras här värdudt, än i klassiska stycken ofta plägs vara fallet. I morgon utför fröken v. Dolcke för första gång en Richelienus roll i komedien Ri chelieus forsta vapenhragd. ———