Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 3

er, då pi blef uppburen. Ni kan lita på bonom, sir; att slå er till marken i ett anfall af häfdigt lynne, det skulle han nog kunna göra, men säga en osanning, — nej, aldrig!: De gingo bort till den unge jätten och efter att höfligt hafva helsat, frågade Tom med affekterad vårdslöshet efter det försvunna bältet. Det kan visst inte vara af synnerlig betydenhet, tillade han; men det var en gammal vän, ser ni, och med trefliga gömställen för knif och pistoler; derför skulle jag nog rätt gerna vilja återfinna det. John drog sin röda hand igenom sina svarta lockar och tänkte noga efter. Inte såg jag till något bälte, sir; åt minstone hade ni intet sådant på er så länge jag hade hand om er, Då vi förde upp er, höll jag hela tiden er kring lifvet, så att då kunde det allsinte blifvit taget af er. Och hvarför skulle det skett, i alla fall? Och sedan var det jag som afklädde er och ingenting annat än byxor och en röd ylle skjorta, så när som ett dugtigt Stycke tobak, som just såg mig ut att vara af rätta sorten, fanns på er PeErROM.A Se här, min vän, tillåt mig att t8 bjuda litet derafs, sade Tom och upptog tobaken ur fickan. Hvad mitt bälte angår, så törmodar jag att det fastoat i halsen på en haj. Härmed slutade denna affär, åtminstone i yttre utseende. Tom hade emellertid sin egen tro, den ban grundade på Graces skenbart förlägna utseende; vid denna mening höll ban fast och kallade inom sig Willis för en enfaldig gammal tok, som lät bedåra sig af hennes list. Tom var löjtnanten följaktig både denna, och många dagar sedermera, vid alla S0rg