Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 3

denna skulle aflupit. Och er första handling, för att återgälda hennes barmhertiga gerning, är att anklaga henne för att ha bestulit er — hon, som jag tror att sjelfva himmelens englar älska att umgås med. Den gamle maunen vände sig häftigt bort och började med hastiga steg gå af och an vid stranden. Kapten Willis, sade Tom, jag nödgas besvära er med att lugnt höra mig för en minut. Willis stannade, rätade på sig och vidrörde mekaniskt sin hatt. Det är just emedan jag är en man af heder som jag inte har anklagat henne, — som jag inte har öppet sagt ett enda ord, utan endast yttrat mig i förtroende till er. Nu skall ni måhända kunna förstå, hvarför jag inte talat härom med löjtnanten. Willis såg upp på Tom. Jag ber er om förlåtelse, sir. Nu inser jag det och är ledsen öfver min häftighet, en edra ord gjorde mig alltför bestört — jag känner mig ännu upprörd af dem. Jag säger er, sir, fortfor han och blef åter varm, att hvad som än må vara sanning, — denna misstanke är det inte. Ni har orätt häruti, om ni också aldrig förr begått ett misstag och detsamma skall ni säga till er sjelf innan ni sett henne en vecka. Nej, sir! Kunde ni få mig att tro något sådant, skulle jag aldrig mera tro att godhet och heder finnas på jorden; jag skulle anse hvarenda menniska och dem deruppe med, hvilka väl måste vara mycket förmer än vi, syndiga menniskor, för lögnare allesammåns. Hvad var att svara härpå? Kanske blott hvad Tom svarade: Min bästa herre, jag skall ej säga något vidare, Jag skulle inte sagt så mycket