Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 2

Frågan om bankovinstens användande, ofta tillförene föremål för så lifliga strider, har denna gång, i anseende dertill att statsverket för tillfället icke haft behof af denna tillgång, aflupit temligen lugnt, och försl!a get att anvisa 1872 års bankovinst till en reservfond, som bör inom riksbanken bildas, blef med temligen betydande majoritet riksdagens -beslut. Kamrarnes plena på f. m. i dag började med företagande af de tre sedan i går äterstående gemensamma voteringarne, för hvilkas resultat på annat ställe redogöres. Derefter försiggick i Första kammaren val af en statsrevisor i stället för hr Dahm, som afsagt sig förtroendet, och utsågs dertill grefve Nils Gyldenstolpe med 63 röster. I samma kammare uppstod en ganska liflig diskussion vid remiss af den k. propositionen rörande inlösen för statsverkets räkning af Köping—Hult-jernbanan. Den öppnades af hr Wallenberg, som ej insåg något egentligt skäl för staten att nu tillegna sig denna jernväg. Det öfverensstämde ej med de grundsatser, som blifvit tillförene följda i jernvägsfrågan, att staten nemligen blott borde anlägga sådana jernvägar, som varit af vigt, men af sådan utsträckning, att de ej kunde komma till stånd på enskild väg. Det vore dock något annat att upptaga nya jernvägar, än att lösa till sig gamla. Detta vore en ren spekulation, men kunde knappt såsom affär anses gynnsam, enär det vore troligt att, om man väntade, jernvägen kunde fås för bättre pris, då det är kändt att bolaget, om staten ej inköper den, nödgas göra cession. Tal. ansåg för ett vådligt prejudikat att låta staten sålunda komma till hjelp och lade statsutskotte. på hjertat att egna synnerlig omsorg åt denna fråga. Äfven frih. Sprengtporten rekommenderade henne åt utskottets behjertande, och frih. af Ugglas gjorde en anmärkning mot den frihet att betala jernvägen kontant eller medelst obligationer, som propositionen lemnade, -ty det rätta vore att betala den kontant, emedan staten eljest, i fall den nödgades utbjuda sina obligationer i utlandet, skulle få en farlig konkurent i ett främmande bolag, som vore egare af ett högst betydligt belopp af dylika. Till försvar för propositionen uppträdde hrr statsrådet Wern, Troilius och grefve C. G. Mörner, hvilka ingalunda betviflade att statsutskottet skulle tillstyrka den välbetänkta åtgärden, för hvars vidtagande just nu vore den gynsammaste tidpunkten. Finansministern, som gendref de mot propositionen uttalade betänkligheterna, betonade isynnerhet att det vore af vigt för staten såsom egare af stambanorna att tillse hvem som vore egare af denna ilandets hjerta liggande jernväg, helst det kunde blifva staten svårt att mot en främmande köpare göra sina rättigheter gällande. Till afgörande hos kamrarne har i dag för öfrigt förelegat hr Wallenbergs senast väckta grundlagsändringsförslag. Det första bland dessa afsåg förkortning af riksdagstiden till tre månader, utan att derför någon minskning i arvodet för Andra kammarens ledamöter skulle ega rum. I Första kammaren bifölls konstitutionsutskottets afstyrkande utlåtande, sedan endast motionären sjelf yttrat några ord till stöd för sitt förslag. I Andra kammmaren åter bifölls utlåtandet, efter det reservanterna mot detsamma hrr Huss och Lyttkens med några ord uttryckt önskvärdheten deraf, icke att riksdagstiden förkortas, men att bättre tid till ärendenas grundliga behandling beredes genom förkortande af ceremonierna vid riksdagens början. Rörande hr Wallenbergs andra förslag angående införande af öppen omröstning i kamrarne fortgick diskussionen i båda kamrarne till långt fram på middagen.