Aftonbladet – 2 maj 1873, sida 3

alla vill nämna, men hvarmed ni måhända kan bistå mig. Då jag kom i land förliden qväll, hade jag nära femtonhundra pund insydda i en gördel Kring lifvet. Den är försvunnen, Detta är allt. Under det Tom sade detta, såg han for: skande på Grace. Hon bleknade, rodnade. bleknade åter; hennes läppar darrade, men hon svarade icke ett ord. Hon har det, så sannt jag lefver ! tänkte Tom. : O, svaghet, ditt namn är qvinna! Den hycklande, lilla metodistpredikanten! Hon måste visst lyckats taga det af mig, medan jag var sanslös, Jag gissar hon ämnar behålla det som pant, tills jag gifter mig med henne. Nå, en falare fiu kunde jag få; men om jag skall pålägga mig äktenskapets tunga bojor så, — visst ville jag på förhand vara säker på att inte min hustru är en tjuf! Hvad var det då som gjorde att Tom, ifall han var öfvertygad att Grace tagit bältet, icke anklagade henne derför? Han gjorde det ej, först: emedan han redan funnit huru älskad hon var, och han befarade att genom ett sådant steg göra sig impopulär; för det andra: emedan han tog för afgjordt, att hvilken som än hade bältet, så var det reden för väl gömdt, att kunna återvinnas på vanlig väg, förmedelst en angifvelse, och för det tredje äterhölls han från ett s-dant steg af grannlagenhet och hedefskänsla, Det skulle varit en dålig vedergällning till den qvinna, hvilken räddat hans lif, att nästa morgon anklaga henne för stöld och hvad mera var, — detvar ett något i denna flickas ansigte som ingaf honom den känslan att hade han ock med sina egna ögon sett henne stoppa bältet i sin ficka, så skulle ban icke haft hjerta till att skicka bonne I fängelse, Nej, tänkte han;