Aftonbladet – 1 maj 1873, sida 3

som finnes hos de älskvärda varelserna! Har ni någonsin sett en menniska hängas? — Inte? Ni skulle då bland åskådarne kunnat räkna två qvinnor emot en man. Kan ni förklara den saken? Jag förmodar de tycka om sådana scener, af samma skäl som vissa personer tyeka om Cayenne. Eller som åsnor tycka om tistlar; — de finna en liten plåga angenäm. Jag hade en gång i Frankrike en vacker patient, som under veckans arbetsdagar läste Dumas Crimes Celibres och på söndagarna Vies de Saints; båda, sk vidt jag kunde finna, af samma orsak, — för att se huru pass olyckliga menniskor kunna bli och huru mycken pina och tortyr de kunna uthärda. De båda herrarna följde en gångstig och hunno snart ned till viken, Det var en sådan morgon som ofta följer på en storm; då det omätliga firmamentet klart, ljust och djerft blickar ned på den förödelse det har gjort och med oförsynt leende tyckes säga: — 8e, detta bar jag gjort; och lika glad är jag ändå!Under en molnfri himmel kastade sig vågorna, ännu höga och mörka efter stormen, emot stranden. Ända till en half mil ut i sjön reste Kajan och Kråkan sina skrofliga klippor, mörka och hotande i hafsskummet. På berg och sand inne i viken syntes öfyerallt menniskor; än hopar af qvinnor och barn omkring ett uppflutet lik eller en sjömanskista, än fskare oeh sjömän, knä: djupt vadande ute i vattnet, för att berga flytande sparrar och linor, eller män af kustbevakningen, gående af och an för att vakta det bergade godset medan skaror af landtfolk, som från byarna in åt landet hade skyndat dit, i hopp att få plundra, dröjde högre upp på berget med mulna