Aftonbladet – 1 maj 1873, sida 2

första detta, Ack han en kort stund senare erfara. Då nemligen frågan om hundrasjuan förekom, uppträdde nemligen hr Sjöberg och underkastade de motiver, konstitutionsutskottet anfört för sitt afstyrkande af hr Wallenbergs motion, en temligen utförlig granskning, af hvilken framgick, att talaren gillade motionens syfte och ansåg 107 2 af R. F. numera af föga eler ingen betydelse. Dä emellertid hans anförande icke afsäg att nu ernå något annat resultat än det, hvartill konstitutionsutskottet kommit, tog sig hr Jöns Pehrsson häraf anledning att uttrycka sin förundran deröfver att hr Sjöberg, som nyss tillrättavisat en ledamot för att han onödigtvis upptagit kammarens dyrbara tid, nu sjelf gjorde sig saker till detsamma, i det han höll ett långt anförande, med hvilket han icke åsyftade att vinna något annat resultat än bereda sig nöjet att tala. Hr Sven Nilsson i Österslöf fortsatte attacken, förmälande att Jöns Pehrsson hade tagit ordet ur munnen på honom, och låtande utgå öfver representanten på Stockholmsbänken en hel hop sarkasmer och temligen elaka hänsyftningar på, att dennes misshag med konstitutionsutskottet skulle ha sin grund deri, att han icke denna gäng sjelf blifvit medlem af detta utskott. Och dä, med anledning häraf, hr Sjöberg hade, under förmälan att han ej ville taga emot anmärkningar, framhållit skilnaden mellan hr Danielssons af honom ogillade försök att förmå riksdagen ingripa i hvad som tilihörde de administrativa myndigheternas befogenhet, och hans, hr Sjöbergs, eget yttrande rörande en konstitutionel fråga, genmälde äter hr Sven Nilsson, att han funne det ganska naturligt att hr Sjöberg ej ville taga emot anmärkningar; han ville nemligen hellre göra sådana! Vi ha ingalunda för afsigt att inlåta oss på frågan om den större eller mindre befogenheten af de tillrättavisningar, som man sålunda i kammaren vexlade, utan ha vi berört den ifrågavarande episoden af gårdagsförhandlingarne egentligen derför, att vi finna det som inträffade utgöra ett nytt bevis för vår vid mer än ett tillfälle uttalade åsigt, att det vore önskvärdt, att re presentationens medlemmar i möjligaste mån undvika att gifva hvarandra konduitbetyg, utan öfverlemna åt talmännen att tillrättavisa den, som träder grundlag, och parlamentariskt skick för nära, och låta dem, som på ett ogrannlaga sätt taga tiden i an språk med onödiga anföranden blifva hemfallna åt den sällan uteblifvande bestraffning, som ligger i de respektive församlingarnes vanligen ganska märkbara likgiltighet. Hvad som i sak anfördes rörande den grundlagsfråga, under hvars behandling de ofvan anförda personliga striderna förekommo, inskränkte sig hufvudsakligen till anförande ä ena sidan, att den i 3 107 åt riksdagen förbehållna rätt att hos konungen anmäla statsrådets medlemmar till endtledigande numera vore obehöflig, sedan vid l: öfverläggningen om statsverkspropositionen tillfälle vöre att uttala sig öfver regerin gens åtgärder, och sedan genom rådgifvarnes deltagande i riksdagens förhandlingar de hade tillfälle erfara de bsigter, som inom representationen gjorde sig gällande; och å den andra, att diskussionen om statsverkspropositionen endast kunde beröra finansiella frågor, medan regeringens verksamhet omfattade äfven andra områden, hvarförutan det som då yttrades endast vore 4 uttryck af individuella åsigter men icke af riksdagens mening; och att rådgifvarnes deltagande i riksdagsförhandlingarne visserligen beredde tillfälle till meddelanden mellan regeringens och representationens med lemmar, men ingalunda ersatte sådana formliga riksdagens beslut, om hvilka i 3 107 vore fråga. Hr Ehrenborg vände för öfrigt mot hr Sjöberg, som förfäktade paragrafens obehöflighet, hans vid nästlidet ärs riksdag 1 fällda yttrande, att så länge konungen bit behölle sin oinskränkta makt i afseende på it den ekonomiska lagstiftningen, så länge Ir kunde icke heller riksdagen uppgifva sin 1 rätt att granska regeringens åtgärder inom 1 berörda lagstiftningsomräde. I likhet med hvad som på f. m. skett i Första kammaren, biföll i går afton äfven Andra kammaren bevillningsutskottets förslag att riksdagen, med upphäfvande at nu gällande stadganden angående kurhusafgif-t ten, skulle besluta, att för den allmännal sjukvärden inom hvarje län eller sjukvårds-1 listrikt må för år 1874 och vidare årligen, 2 ntill dess annorlunda förordnas, af en uvar, iom erlägger mantalspenningar, äfven utgö-8 as en personlig sjukvårdsafgift särskildt? ör hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i mån2 dess behof; dock att denna afgift, som itgöres af qvinna med hälften af det belopp, som erlägges af man, icke må sättas högre ls in till I rdr i Stockholms stad och 50 örel?: nom öfriga delar af riket för hvarje skattskyldig af mankön; och att denna sjukvärdsugift skall företrädesvis användas till be-2 edande af kostnadsfri värd åt veneriskeP juke och till vidtagande i öfrigt af tjenligaj5: tgärder för den veneriska sjukdomens hämnande. De i sammanhang härmed föreslagna be-!P tämmelserna om ordningen för besluts fatande i ämnet hos landsting och stadsfull-!?! täktige samt om författningens utfärdande, a lefvo af båda kamrarne äterremitterade. I fråga om de i går på f. m. af Första)! ammaren behandlade förslagen rörande förndringar i bankoreglementet fattade i går få fton Andra kammaren enahanda beslut, som q en Första, eller att den i 423 omförmälda rå struktion för fullmäktiges deputeradeskall., ppgöras af fullmäktige sjelfva, i stället de Sr, såsom utskottet föreslagit, af bankosh tskottet, samt att kammaren skulle återreittera den 66 3 för att vinna ett förtydlinö ande af deri upptagna förbud för bankens ly enstemän att innehafva befattning utom åt ksbanken. lh Öfriga delar af bankoutskottets betänkan-pha ? i ämnet godkändes af båda kamrarne. til Den äfven vid denna riksdag å bane bragta I mt ågan om ordförandeskap i skolråd behand-lo: des i gär af kamrarne, dervid den Första dr föll lagutskottets betänkande, hvilket bi-li! håller kyrkoherdes mu varande sjelfskrif-pa enhet som ordförande i kyrkostämma, men oc så måtto skiljer sig från nu gällande stadso! inden, att deri föreslås, att kyrkoherden tel ler den hans embete förestår jemväl skall de wa ordförande i skolråd, derest ej stiftsyrelsen på anmälan af kyrkoherden eller va jest finner skäl att annan ordförande förlint dna. ön Andra kammaren antog deremot med 76 1or ster mot 62 hr Lagerfelts reservation, som lste rordade Andra kammarens fattade beslut, dr ligt hvilket församlingsboerne skulle egalvei tt att sjelfve utse ordförande i skolråden. mo enna mening hade nu såsom tillförene talför 4 I t L ga