Aftonbladet – 30 april 1873, sida 3

Det borde finnas en lag, sir, brummade löjtnanten, en lag, som förbjöd qvinnor och barn att resa till sjös. Det är mord, det är rent af barbari! Jag har väl ett tjog gånger förlist, men det var tillsammans med dugtiga karlar, som kunde sörja för sig sjelfva och skulle de drunkna, så drunknade de, men skreko inte på hjelp och höllo sig fast — fy — jag skulle inte uthärdat sådant! Vidare? Ja, der fanns ombord en liten vacker frn, enka efter en officer och med två barn. Jag bjöd henne armen, tog ett at barnen på min andra arm och sade: jag kan inte taga er alla på en gång; jag kommer tillbaka efter de öfriga, en om sender. — Inte för att jag sjelf trodde på möjligheten häraf, men hvad som helst, som kunde dämpa deras skrik, var bra och jag hop: pades att bringa dem i skydd för sjöarna om jag blott kunde få dem fram till fören. Jag visste att skansen låg torr, ty vår för sta styrman sköt nödskott der. Ni hörde dem? Ja, fem eller sex; derefter upphörde de tvärt. Han hade skäl dertill. Vi började vår vandring. Jag kunde se förstäfven fyrtio fot ofvanför oss i vädret och alldeles fullt deruppe af mellandäckspassagerare. Jag släpade damen och hennes barn uppåt — himlen vete huru! ty sjöarna slogo nu våld: samt öfver däcket — tills vi hade uppnått den qvarstående stumpen af stormasten och höllo oss fast dervid. Jag kände skepp skaka, liksom en hval hade stött emot det; jag hörde ett brakande och brusande Kål om mig; jag såg mig tillbaka — alldeles lagom för att bevitna hura hela aktern lossnade och gick till botten med qvinnorpa, barnen och alltsamm: m