Aftonbladet – 29 april 1873, sida 3

hoppats landa med en ärligt förvärfvad förmögenhet af femton hundra pund på fickan. Min herre, svarade Frank efter en kort tystnad; hvad som kommer från vår Faders band, kan inte vara annat än oss gifvet i kärlek. Hvad Herren gaf, har Han återtagit af eder. Ett underligt uttryck af kufvadt qval sågs för ett ögonblick i den obekantes ansigte. Fader, sir? Dessa femtonhundra pund voro ämnade att lemnas i min faders hand, det må nu förhålla sig huru som helst med från hvilkens hand de kommo, eller huru de förlorades. Hvad det nu skall bliaf den stackars gamle mannen, det vet endast den slynan fru Fortuna — om hon ens för en enda timme sjelf vet hvad hon vill, hvilket jag på det högsta betviflar. Jag har bittida och sent, stående ända till knäna ilera och vatten, arbetat för att få ihop denna summa, sir. Låt det då vara nog för edra högstämda fordringar på menskligheten, att jag bär min förlust som en man, med en hvissling och ett skratt, i stället för att utbrista i tjut och förbannelser som en babian. Lät oss nu tala om något annat och låna mig fem pund och några kläder; Jag ämnar inte rymma min väg med dem; här har jag blifvit vräkt i land och här ämnar jag äfven stanna. Frank kunde knappt afhålla sig från att skratta vid mannens enkla och obesvärade begäran, ehuru han på samma gång kände sig plågsamt träffad af hans brist på religion och öfverraskad af hans stoiska själskraft — skulle han sjelf burit ett sådant öde lika väl? Jag eger inte fem pund i hela verlden. Godt! så mycket bättre skola vi förstå hvarandra,