längre. Det är välgörenhetens glädje. Den odlas på allvarets grund, och den medför välsignelse. Om en sådan slags glädje är det som jag djerfves tala till eder, I. som egen ett bjerta tör de af olyckan hemsökta! Må den kalla egoisten uttala sin fördömelse så mycket han vill mot dessa eviga tiggarannonser, ; han kan dock ej hindra oss att gå vår väg fram. Hans knorrande rör oss icke. Nej: låtom oss göra godt och glädjas! Ty glädje är det; att draga upp den drounknande, mätta den hungrande, värma den frysande och gjuta tröstens helande balsam iden sjukes och förtvifls des hjerta. Jag kommer och tigger, kommer och knackar på den bsrmhertiges dörr och beder om en skärf t en i djupaste bekymmer nedtryckt familj, hvilken, hemsökt af stor olycka och verklig nöd, skall duka under, så framt ingen hjelp räckes den af deltagande medmenniskor. De nödlidaude äro en ung, sjuk enka med tvenne små sjuka barn. Tillhörande en aktningsvärd familj och uppvuxen i goda omständigheter, fröjdades äfven hoa en gång, liksom nu vi, åt lifvets lycka, och hennes dagar framgingo under förtröstan och Inga vid sidan af den hulda maken och de tvenne välartade barnen; men plötsligt kommo motgångarna och förödde den lilla verld af frid och lycka som de begge makarna hade skapat sig med sin kärlek och sitt arbete. Mannen, som var: handlande, insjuknade, nemligen i ett långvarigt lidande, hvilket satte honom ur stånd att sköta sin handel. Dermed var hans affärsställning bragt i lägervall. och den hotande nöden nalkades. Då den af sjukdom medtagne mannen nu riktade sina blickar mot framtidens mörka natt, den ingen foppets stjerna upplyste. sveko honom hans själs krafter, och förtviflan öfverväldigade honom till den grad, att hand beröfvade sig lifvet. Vid nödens dörr lurar ofta förtviflan, och det är blott en låg tröskel som skiljer dem åt. — Förtviflan, yrsel, vanvett — hur vi må benämna det själstillstånd som bringar en menniska till det sorgliga steget att förinta sin egen tillvaro, så vaktom oss likväl att döma alltför hårdt den olycklige som går under i denna svåra pröfning. Hans lidande kunna vi ej uppmäta; — för honom sjelf är det omätligt. — — Den arma efterlefvande makan som nu miste sitt enda stöd, hon vet dock hon, hvilka ädla blida känslor som förr hade sitt hem i denne olyckliges bröst, till dess förtviflans furier kommo och jagade dem bort, och förnuftets ljus släcktes, Jag förbigår skildringen af de dagar som förefängo den hemska tilldragelsen och de SL som följde. Hur hon, den svaga qvinnan, sjelf lidande af en långvarig sjuklighet, har kunnat bära all denna sorg — det är sannerlingen obegripligt. Är det kanhända hennes arbetskraft som hållit henne uppe? Nej: Ett svårbotligt fysiskt lidande har gjort henne oförmögen för äfven det lindrigaste: arbete. Att gå utför en trappa är för henne omöjligt — hon kan knappt gå öfver golfvet. Der dväljes hon pu i den trånga kammaren af sjukdomen instängd med sin sorg: och sina hungrande barn. Är det då kanhända moderskärleken och närvaron af de små kära barnen, som har öfvat den underbara makt öiver hennes svaga system, att hon hittills kunnat härda ut? Men när allt är förloradt, såsom här — hvad har då modren att trösta barnen med? Af gråt och suckar kan ju ingen lefva. — Undergången är således för dem gifven... Nej! de måste kunna räddas; det finnes ju menniskor med bjertal -Till eder vädjar jag, I gode, som aldrig tröttnen att hjelpa, der hjelp behöfves; till eder som hjelpt så många, och uänun viljen hjelpa flera; till eder som veten bur det käns it hjertat, när man utöfvar barmhertighet! — Sommaren nalkas, jorden har afkastat sitt snötäcke. och solen kommer till oss med värme och välsignelse... Med hvilken fra be: reda vi oss icke, hvar, och enisin stad att njuta af den stundande sommarfröjden. Men må vi. tacksamma för den lycka som kommit oss till del, icke förglömma de nödställda, till hvilkas trånga kammare ingen sommar hittar vägen, men der morgondaggen utgöres af tårar och fågelsången af klagan och suckar; må vi, om så skulle behöfvas, försaka om också blott ett enda af våra hvardagsnöjen. och räcka den besparade penningen åt de olyckliga. hvilkas öde jag här skildrat! Med den räddande hjelpen skall hoppet och förtröstan återvända; och så är hnufvudvilkoret vunnet för att modrens svåra sjukdom skall kunna botas och hon blifva iståndsatt att arbeta för sitt och sina barns uppehälle. Vi hafva då sått ett vårsäde, som skall växa upp i välsignelse — och vi hafva dermed förskaffat oss en sann glädje för en ringa uppoffring. i Hr dokt. och kyrkoherden Grafström har godhetsfullt lofvat att muntligen meddela, åt dem som det önska, behöfliga upplysningar, för att ådagalägga att ifrågavarande familj i alla hänseenden är förtjent af det allmänna deltagande som jag här vågat påkalla I hrr Samson Wallins samt Bonniers bokhandel mottagas benäget de gåfvor som inflyta; och skall sedermera redogörelse lemnas i tidningarne. Stockholm i April 1873. Herman Sätherberg, Med. doktor. Adress: Ortop. institutet Odensgatan n:r 9,