Aftonbladet – 26 april 1873, sida 3

Än vid fiskläget, ansågo mig ieke vara värdig dertill. Er verklige räddare var en ung flicka. Frank berättade derpå hela tilläragelsen. Åh! Jag vill väl. hoppas. att hon ej i bergarlön fordrar att jag skall gifta mig med henne. — Vacker? Skön, sade Frank, Pengar?t Hon är skollärarinna här 1 köpingen Hygglig? Litet vriden, inföll Heale. Hon är svår att förstå, sade Frank, Jaså — nå, detta blir anledning nog för mig att afböja denna. ära. Man kan. inte gerna begära att jag skall gifta mig med en person som ej har alla sina skrafvar i behåll — jag, med hvilken det förkåller sig på samma vis, enligt hvad ni nyss be hagade yttra dernere, doktor, Jag, sirta . Ja, jag hörde det; nå, det gör juincenting, min bästa sir! Jag har så skarp hörsel som en räf. Emellertid vill jag hoppas att hennes hjeltedat vid skeppsbrottet ej må bekommit henne illa. Hur är det med henne nu på morgonen, mr Heale?Åh, jo; rätt bra, rätt bra; hon har yrat litet i natt, men nu är hon åter lugn. Hon-må väl inte ha förälskat sig i mig? Kanske anser hon mig som god pris — som strandgods, det hon för enskild räkning upp: fiskat efter skeppsbrottet? Ni var i sanning inte heller någöt annat, sir, sade Frank, som började tröttna Mtet vid den lättsinniga tonen; mycket tacksam emot Försynen bör ni känna er för den utgång saken fick. (Fort)