Aftonbladet – 26 april 1873, sida 3

den eller på landsbygden — har alltid pin schakal i hälarna. Heales apotek var trots sitt vackra namn i det bedröfligaste skick. Smuts och oreda herrskade i en så hög grad som kunde väntas då egaren var em drinkare, med on praktik som blott derigenom hölls vid makt, att ingen medtäflare fanns på orten. Men detta monopol utöfvade på den gamle bydoktorn samma verkan, som ett monopol nästan all tid har — det gjorde honom ännu lättjefullare och försumligare; på alla hans hyllor fanns ej en enda drogue, hvilken med viss het kunde påstås göra det gagn som i farmakop6en förkunnades. T detta näste af elaka Inkter, var Heale sysselsatt att långsamt lägga sakerna i ett slags ordning. Med darrande hand tog han upp ur burkar och lådor några gamla läkemedel, för att ha i beredskap, i fall någon köpare skulle infinna sig. Den gamle mannen hade nemligen en viss, oredig föreställ ning om att något ondt måste händt den föregående qvällen, hvilket torde påfordra hans hjelp. Hans förväntan blef ej heller begviken. Utan att taga pipan ur munnen, stödde gentleman Jan sina kraftiga armbågar mot disken, lutade sin svartskäggiga haka mot sin öppna hand, lät blicken mönstrande halka rundt omkring i boden, liksom för att tillse om der fanns något som passade åt honom och yttrade slutligen: Hör han, doktor, gif mig lite milekonplåster. Melopplåster kanske, mr Beer? sade Heale ödmjukt. Hvad för då? För att plåstra mina ben, Jag skrapade dem svårt mot Kung Arthurs näsar i går qväll. Han har hårdt näsben, han; — jag önskar mina ben hade varit lika hårda,