Tidningsöfversigt. Dageas Nyheter vill, såsom raan vet, gerna, gifva sig min af att vara lundtmannapartiets högstbetrodda organ och förkämpen nom pressen för jordegarnes anspråk att på andra samhällsklasser öfverflytta de skatter, som af ålder älegat jorden och antagit karakteren af räntor, hvika för mansåldrar tillbaka ingått bland de faktorer, som bestämt jordegendgmens kapitalvärde. Tidningen Bar u också funnit en anledning AV Å NÖinda partis vägnar triumfera öfver tt yyss af Första kammaren fattadt beslut, nvilket förmenas innefatta ett synnerligen godt omen för framgången af laudtmännens sträfvanden att, afskudda sig grundskatter och indelningsverk. Glädjeanledningen vt göres af det med 45 röster mot 37 i Första kammaren fattade beslutet om en skrifyelse till K. M:t, deri, med uttalande af der. bsigt, att bestyret med byggande och underhåll af uingshus och häradsfängelse bör öfvertagas af staten, begäres framläggande för riksdagen af ett förslag i sådant syfte. Genom detta beslut förmenas Första kammaren ha erkänt rättvisan af att fördela de skatter, som hittills uteslutande tryckt jorden, äfven på öfriga samhällsklasser. Det är emellertid sällan någon glädje är oblandad, och så är icke heller Dagens Nyheters denna gång. Tidningen synes icke kunna värja sig för en viss farhåga att beslutet kunnat utfalla annorlunda om Första kammarens ledamöter varit något tairikar. tillstädes än som nu var händelsen då eudast 83 personer deltogo i voteringen, medan kammaren räknar 127 ledamöter. Men Dagens Nyheter tröstar sig i denna ovisshet dermed, att det i alla händelser står qvar som vinst, att 45 ledamöter af Första kammaren obetingadt gillat grunåsatsen, att hittills varande speciella jordor.era böra läggas på staten i dess helhet. Det är just denna grundsats — säger tidningen — som får sin fullständiga och raera omfattande tillämpning i frågan om indelningsverkets och grundskatternas afskrifning. Och så följa några nya yttringar af glädje och belåtenhet. Å För vår del tro vi, att Dagens Nyheter gerna kan få antaga, att en talrikare be-. satt Första kammare än den söm fattaie ifrågavarande beslut skulle kommit till -;am-. ma resultat, men i alla fall ega anle dning att taga saken något nyktrare än nv, synes ha varit händelsen, då det ingalunda märkvärdiga beslutet framkallat föga r indre än ett glädjerus.. Det kunde nemwsigen vara skäl gifva akt på, att dehär icke var fråga om någon sådan till stt belop.p en gång för alla bestämd skat:, eller ränta, som t. ex. grundskatterna. utan om ett, af dessa ovissa onera, som Wifva så synnerligen tryckande och besvärliga derföre att de drabba tillfälligtv:3 och ojemnt, och följaktligen icke kup,a vid egendoms öfverlåtande genom köp, rf eller på annat sätt till sitt värde bestämmas. Det har redan länge varit från de flesta håll erkändt, att rättvisa och pbillighet fordra att jorden bör i möjligaste mån befrias från sådana omera, och det har också länge varit en gifven tendens hos statsmakterna att aflyfta, lindra eller ersätta det ena efter det andra af sådana onera. Så har den mycket omhandlade skjutsfrågan småningom utvecklat sig derhän, att om än skjutsskyldigheten icke kunnat afskaffas, skjutslegan blifvit höjd så ansenligt, att den måste anses utgöra full ersättning för dem lemnade tjensten och att det numera ingalunda kan sägas, att de resande färdas fram på jordegarens bekostnad. Och om anled. ningarne till klagomålen öfver t. ex. vägbållningsskyldighetens börda ännu icke äro undanröjda, så lärer det icke vara derför:e, att befogenheten af nämnda klagomål bestrides, utan derföre att ingen ännu lyckats itfinna något praktiskt tillämpligt förslag till frågans lösning. Öfverflyttandet af tingshusbyggnadsskyldigheten från jordegendomen till vare sig staten eller kommunen, är endast ett nytt steg i samma riktning som många andra dylika åtgärder gått, och bland dem specielt åtskilliga medgifna linlringar i indelningsverket; men det egnar sig ingalunda att sammanställas med grundskatternas och indelningsverketg efterskän.