Aftonbladet – 24 april 1873, sida 2

Månan lyste nu klart. Man kunde se storluckan, qvarstående stycken af de kapade masterna, stora, hopsnärjda massor af tacklingen, som svängde och slog emot däcket, men efter hvar sjö blef den vackra öfra kroklinien mera ojemn och floden vari stigande. Nu känner jag en ryckning! ropade Jones. — Nej, jag bedrog mig! — Barmhertige Gud! Nu ät det slut! Den mörka båglinien reste sig, liksom en mina hade sprungit ombord; rusade upp i hvalfbågar, i sönderslitna spetsar, i svarta stänger, kors och tvärs, hvarefter alltsamsammans sjönk ned i det hvita, sjudande djupet och raketsnöret långsamt flöt tillbaka i land, liksom sörjande öfver en sviken förhoppning och vägorna rullade med en suckande klagan emot stranden, som om de gripits af samvetsqval öfver sitt gräsliga dåd. Allt var slut. Hvad återstod att göra? — Gå hem och bedja Gud förbarma sig öfver de drunknades själar? Eller för att tänka på, hvilken romantisk tragisk scen man bevittnat och till hvilket skönt poem den skulle lemna stoff, sedan man gifvit den konstnärlig form och utstyrt densamma med bilder, stulna från både himmel och jord? Elsley Vavasour, — genom hvars synglas, snarare än med mina egna ögon, jag åskädat detta skeppsbrott och som får stå till svars för de metaforer och liknelser hvaraf denna skildring ufverflödar, — tog detta sistnämnda parti.