Aftonbladet – 24 april 1873, sida 2

föra densamma... Aila slöto sig tysta i en cirkel omkring platsen under det att gaffeln sattes upp. Löjtnanten kastade bort cigarrstumpen, lade sig på knä och justerade stången; Jones och hans kamrater redde ut snöret och lade det i ordning. Nästa minut for den praktfulla pjesen med ett starkt, fräsande ljud upp i luften och gick, trotsande stormen, i en lång eldstrimma, högt öfver vägorna, Gick han öfver vraket? Nej! en våldsam vindstöt, som nära på hade kastat åskädarne till marken, ryckte raketen ur hans bana; den klara eldstrimman drog sig åt venster i en stor båglinie af gnistor och ränkte sig i vattnet. Löjtnanten blef ureinnig. Försök än en gång! skrek han. Vi skola pröfva hvad gom är starkast, vinden eller krutet. En ny raket anbragtes med nogare iakttagande af vindens styrka, men den mörka bäglinien ibland bränningarne kunde icke skönjas och man mäste dröja. Se der! der! utropade Elsley. Flyg snabbt och säkert, du frälsningens eld-ande! Ännu kanhända är det ej för sent. Utan att vika ur den bestämda riktningen, gick raketen denna gång öfver vraket. Tre väldiga hurrarep för löjtnanten ljödo öfver stormen. Tyst gossar! Ej så rasande ändå, sade han och gnuggade sina våta händer. Håll fast linan och passa på, Jones. Fem minuter förgingo. Jones höllsnöret med säker hand och afvaktade en signal ryckning ifrån skeppet; men ej det ringaste tecken kunde förmärkasr, Tio minuter. Löjtnanten tände en ny cigarr och började med häftiga steg gå af och an. En fjerdedels timme och ännu intet svar!