Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

a andras innersta hjerta, springa tillbaka, stirra trotsigt på hvarandra och utbrista: Sc här! Nu ser du mig sådan jag är; nu vet du det värsta af mig och jag at dig. Tag mig sådan du finner mig vara, eller förkasta mig — hvad bryr jag mig om hur det går? Ännu hade icke Elsley och Lucie kom:qnit till denna fruktansvärda kris, ehuru de visserligen voro på vägen dit — den Väg, som heter vårdslöshet, ohöflighet, obehorrskadt tal och otämdt sinne, och hvad som är värst af allt: halft förtroende, hviiket alltid hämnas genom ondt lynne och bittra ord, ty om. tvenne makar ej i kärlek säga hvarandra hvad de böra, kan man vara förvissad. o att de i hat säga hvarandra hvad de icke böra. Läsaren finner redan att Elsley har. en ömtålig punkt, som ej får vidröras — någonting angående ett namn, som Lucie väntas vara okunnig om — liksom om någonting, som i verklighet existerar, kunde vara obekant mellan två Personer, hvilka natt och dag lefva tillsamv. ans !... Förrän törnet blifvit utryckt, an icke såret läkas, och förrän hemligheten blifvit yppad och förlåten, fins igen frid mellan makar, ty deras lil r en lögn. Ett sådant Tförhållande ar sluta i afeky, hat, vansinne; men det kan också slutas med att de falla i hvars andras armar och under heliga tårar utsrj. sta: Ja, nu känner du de mörkaste 1 karna i min själ, men du älskar mig and Det är sällhet, att finna sig högst älskad, då man allra mest hatar sig sjelft elp 088 Gud, att bekänna våra synder för D liksom vi hafva bekänt dem för Ivarandr, och att på nytt, hand i hand som små barn börja vandra genom lifvet, sträfvande ur Toda ell dit 00 styrke hek vy ftlgen. som