Aftonbladet – 23 april 1873, sida 2

yrttand FL TR ST den gamla stridsfrågan om latinets betydelse för undervisningen i allmänhet och för den börjande språkundervisningen i synnerhet, Man har nemligen sannolikt ansett, att de yttre fördelarna af den föreslagna anordningen vore så stora och så i. ögonen falland.s, helst skolan endast på detta sätt kan hoppas på något lugn, avt äfven de, som äro tveksamma i afseende på åtgärdens lämplighet i och för den högre undervisningen, dock, i betraktande af dessa fördelar, skulle låta sipa betänkligheter fara. Det är också endast på den nu inslagna vägen man kan få höra utslag af den auktoritet, som ensam kan fälla en afgörande dom i denna fråga, men som hittills icke just fått tillfälle ait tala, och denna auktoritet är — erfarenheten. Emellertid sk.ll på sådant sätt införandet af tyskan såsom verkligt grundläggande för språkundervisningen, och med detsamma förändringen af nedre skolans karakter, tills vidare få utseende af en uppoffring gjord till förmån för det större antalet, som lemnar skolan utan att fullständigt genomgå den, till skada för det mindre antalet, som afgår till akademien, och derigenom på bekostvad af den vetenskapliga grundligheten. Ändamålet med följande är att visa, att åtskilliga skäl finnas mot en sådan uppfattning och att, om man också på sätt och vis kan tyckas ha sökt hindra erfarenheten från att tala, man dock deri ej fullkomligt lyckats. Icke mindre bland allmänhetren än band det gamla skolsystemets försvarare finner man ofta det antagandet, att ettirnneboende motsatt förhällande eger rum emeilan bildande och nyttiga ämnen. Å ena sidan påstår man, att införandet af moderna språk och naturvetenskap bland skolans läroämnen beror på ett eftergifvande och naturligtvis på ett otillbörligt eftergilvande för den materialistiska tidsandam. Hvad Tegneri sitt bekanta tal på jubelfesten 1817 yttrar med afseende på fosforisterna, att för dem är allting förkastligt, som olyckligtvis duger till nögot synes ha sin tillämpning på åtskill ga af det gamla skolsystemets försvarare. Å andra sidan erkänner man intet annat mål för språkundervisning är att till husbehof göra sig förstådd och anser till följd häst bonnernas och parlörernas metod för den enda dugliga. båda sidor förbinder man i sin föreåtällning metodisk språkundervisning oskiljaktigt med latinstudiet; och då deux senare sidan försastar latinet, gör den det hufvudsakligen, emedan den ej erkänner värdet af dem metodiska, på förståndets utbildning beräknade språkundervisningen. Ett sådant motsatt förhållande kunna vi nu alls icke erkänna. Tvärtom tro vi det kunna bevisas, att alla ämnen rätt undervisade äro mer eller mindre, om än på olika sätt, bildande, och att åeremot eu ometodisk och mekanisk undervisning (till och med af. latin), en sådan, som i oarbetadt tillstår.d kastar innehållet endast på lärjungens mir me, på längden verkar förvirrande och förslö ande. Vi tro, att latinundervisningen liksom ) svarje annat skolämne har två mål a) formej tankeöfning, b) faktisk kunskap; vi tro., att eftersom målen i det stora hela äro öftrerensstämmande, så måste också mediet, UMlervisningsmetoden blifva öfverensstämraarde; att följaktligen intet ämne är beböfligt eller bör bibehållas eåsom blott och bart formbil. dande och att äfven latiret, dess förtjev ster må för öfrigt i detta hänseende VP ra hvilka som helst, skulle, om det icke ti.ika härledde sin vigt från andra omständir,neter, efterhand undanträngas från skolan i samma män som öfriga ämnens metodik utvecklades, och slutligen derifrån alldeles uteslutas. Det är den Carlsonska 1) skollagstiftningens stora förtjenst att hafva mera än någön föregående syftat till uppkallande af ungdomens sjelfverksamhet, att hafva lagt eit oöfverstigligt hinder mot ytlig och bråd störtad minnesläsning (de plötsligt upphörd ; studentfabrikerna äro ett bevis derpäj, ett hafva verkat för utvecklingen at flera derna ämnens metodik, för ett ru ligare och derföre mera bildande studiur. af dem. Denna lagstiftning Jan. 1859—yären 1869 betecknar ett nödvändigt ölvr rgångsskede i svenska läroverkets, BRtveek ng, den omhvälfning som behöfdes var Pomligen för stor för att på ea gång kunna genomiöras. Det yttrades bär ofyan, att man på sätt och vis sökt hindra erfarenheten att få nä Igon talan, erfare heten nemligen om, huruvida icke ett annat språk kunde i och för: den första F.pråkundervisningen vara lika lämpligt sem eller lämpligare än latiget. Detta kap. synas vara ett håråt tal och. tarfvar förklaring. Viifrågasätta ingalunda att man Icke handlat på god tro, att man icke frost att ingen erfarenieti detta hänseende vidare vore att vinna. Vi veta mycket väl, att nan varit så öfvertygad om latinets företräde framför hvilket språk som helst, att ett bestridande häraf endast ansågs kanna härleda sig från okunnighet, ytlighet eller lättsinnighet, Likaledes erkännes riktig!4eten af det faktum, att realisterna i begre,p,sreda och allmän utveckling i allmänhrt visat sig latinarne på samma stadiv.4 vida uvaderlägsnar Latinet har ju sålesg för sig först den vördnadsvärda, urmir ses häfden, vidare, såsom det vid första gåseendet tyckes, vituesbördet af den al! sa färskaste erfarenhet. — Men för att m ,n skall kunna fälla ett tillförlitligt omdömr , om den relativa godheten hos två saker P.ordras ju bland annat, att dessa skola varr, ställda så att säga på samma linea, att ?.e skola vara försatta i någotsånär likr nde ställning. Icke kan marx göra det om allt ofördelaktigt är samjladt På dev ena sidan och alla fördelar på den andra, Och så är förhållandet för närvarande? med tyskan och latinet i det svenska Vroverket. Då latinet alltid varit och fofarande är skolans från alla håll mest .mhuldade, har tyskan varit och är dess ; mest styfmoderligt behandlade ämne. Med naturalhistorien har den delat utmärkelsen jatt ej vara underkastad någon kontroll. Att icke detta haft sin grund i något exceptionelt, I öfverdrifvet förtroende till brukliga läroI metoder och disponibla lärarekrafter utan i likgiltighet, är alldeles påtagligt. Då latinet allt ifrån den stund detinträder i wi dervisningen varit hållet för det vigtig2ste läroämnet och endast öfverlemnats 8B; läI rare, hvilkas kompetens blifvit omsor-ssfullt Jutrönt, har grundsatsen:i afseendr; på tyskan. varit, att man ej behöfver taga det så noga; och då oexaminerade och opröfvade extraordinarier måst antagas, har detta. hufvudsakligen varit det ämn4, som fallit på dessas lott. Rektor som ofta ansett tyskan för ett oundvikligt ondt, har vanligen tyckt, att nog kan han undervisa i tyska, och på detta sätt har bändt, att ynglingar, som skulle uppflyttas till 7:de klassen och vid slutpröfningen icke kunde taga ut det simplaste stycke eller böja ett vamligt verbum, haft att meddela, det de i dett, språk åtnjutit undervisning af ända tilk 12; säger tolf, särskilda lärare! Man hör stundom det påståendet, att Å gamla språk böra studeras för att värja ynglingen vid grundlighet och allvar, byvilket synes förutsätta att med de Mod erna ämnena kan eller bör det slarfvas; och då mätte tyskan vara det modernaste af alla mo