Aftonbladet – 22 april 1873, sida 3

som gå ut i kriget! — Herre, vill Du ej förbarma dig? Skona dem en liten tid, förrän — Är inte detta grymma, menniskouppsinkande haf nog fullt, o, Herre? Är ej tillräckligt med tappra mäns ben strödda kring klippor och skär? Och är icke det mörka rummet redan tillräckligt fullt, o, Herre, af de arma själar som kallades hädan utan en minuts dödsberedelse, liksom mina två kära? Icko i natt, o, Herre! Kaila ej någon denna natt — gif dem ännu on dag, de arma! — de hafva haft så fk dagar och så många frestelser! kanske ha de aldrig fått lära sig bvad rätt är. De börja så tidigt fara till sjös och de unga äro så tanklösa, Spar deras lif endast denna enda natten, Herret — Men Han ville ju icke skona mina båda kära — de fingo ingen tid till att ångra sig: — för dem finns ingen, ingen tia I evighet! Hon stod ännu qvar och blickade ut öfver sjön, men hon såg ingenting mera af den yttre verlden; blott hemnes mäktiga inbillningskraft frawmanade för hennes inre blick dystra bilder. De mörka, sköna ögonen biefvo allt större, liksom inför någon osynlig fasa; ögonbrynen sammandrogos uppåt, öfver munnen låg ett drag at djupaste ångoat. Så stod hon länge orörlig, liksom stelnad af förfäran, skön äfven i denna stund. Hennes mor kom ut genom dörren och lade sin hand på hennes axel. Förtrollningen var i och med detsamma bruten; Grace gömde ansigtet i sina båda händer och föll i häftig gråt. Hvad gör du här, stackars barn, i den kalla aftonluften ? Mina två kära, mina två kära, moder! sade hon; och alla de arma själarna, sem äro ute på hafvet I natt! Dy bör inte tänka derph, Her jag inte