Aftonbladet – 22 april 1873, sida 2

Brr FR TR re a RES mA Pan Ra 2 TR RE arande representation icke hittills visat sig läktig att synnerligen raskt befordra framtskridandet, den dock utgör ett godt värn ör den frihet och utveckling vårt folk rean ernått. Det bör derföre också till förlaring af fenomenet nämnas, att det allde28 icke är fråga om inskränkning af några olitiska rättigheter eller om påläggande f några nya bördor på den häårdt tryckta kattejorden eller någon annan åtgärd, som årar något mäktigt intresse. Från sådant ro vi lyckligtvis välskyddade, och vi kuona? erna säga: ve den som ville försöka på essa omräden genomföra en reaktionär ätrd eller 6n sådan, som fö närmade någons ätt. Det är här endast och allenast fråga m en samhällsklass, som af gammalt blifit van att betraktas och behandlas såsom amhällets parias, och hvilken ännu så nyigen som 1858 var hemfallen åt hvilket om helst personligt våld, så framt deticke ar af den grofva beskaffenhet, att det medörde lamhet eller lytthet. Kort sagdt, det. r fråga bara om tjenstehjonen. Ett par motioner hade vid riksdagen blif it väckta, åsyttande införande af lagstadsanden, egnade attförekomma det missbruk, om uppgafs ofta förekomma, att tjenstehjon fvika ur tjensten förr än tjenstetiden vore ite. Med anledning häraf hade lagutskottet öreslagit ett så lydande tillägg till 52 Äaf iu gällande Legostadga: Tager någon veerligen annans afvikna tjenstehjon i sitt arvete, böte, då husbonden derå klagar, 6 rdr 32 sk.; upprätte ock all skada. Men vid agutskottets betänkande hade grefve Mörrer, med hvilken flere andra af utskottets edamöter förenat sig, fogat en reservation, som angaf utskottets förslag såsom otillfredsställande och förordade en bestämmelse i len syftning, att man ej skulle egai arbete antaga person, som ej med prestbevis, orlofssedel, arbetsbetyg eller af två trovärdiga män utgifvet intyg visade, att han ej vore annans tjenst antagen, vid äfventyr, derest oersonen befannes vara lagstadd tjenare, af böter från 5 till 100 rdr och skyldighet att skadan ersätta. Då betänkandet förekom i kamrarne, blef det från dem bäda äterremitteradt, och enär af de öfverläggningar, som föregingo äterremissen, framgick, att det af lagutskottet förelagda stadgandet ansågs ej kunna blifva särdeles verksamt, då, enligt detsamma, arbetsgifvaren icke hade sig ålagdt att göra sig underrättad om arbetstagarens ledighet till arbete, samt a:t de flesta talare i båda kamrarne i hufvudsak omfattat gretve Mörners förslag, så har nu lagutskottet i nytt utlåtande föreslagit ett så lydande tilllägg till den nämnda 51 3 i legostadgan: Hvar som tager i sitt arbete någon, som ej med prestbetyg eller annorledes visar sig ej vara annars lagstadde tjenare, böte, der den han i arbete tog finnes hafva ur tjenst afvikit och husbonden derå klagar, 6 rdr 22 sk.; vpprätte ock all skada. Det är detta förslag, som kamrarne nu inbjudas att antaga, och det är, att sluta af de föregående öfverläggningarne i ämnet, verkligen att befara att detsamma blir bifallet, till trots för de svårigheter och trakasserier, för hvilka detsamma, om det blefve lag, skulle utsätta den tjenande och arbe tande klassen i vårt land. I Andra kammaren, af hvars förmenta starkt demokra: tiska tendenser man vid denna frågas behandling märkte mycket ringa spår, åtminstone icke på den sidan, der man eljest ädagalägger sin frisinthet med förslag om utsträckt politisk rösträtt o. s. v., förklarade de, som ifrade för ett stadgande, sådant som det nu föreslagna, att man alldeles icke ville någon inskränkning i tjenarnes frihet; man ville blott att de, såväl som andra, skulle kunna tillhållas att uppfylla sina kontraktsenliga förpligtelser, och det vore för öfrigt, sade man, de husbönder, som toge i sin tjenst förlupne tjenare, som man ville åtkomma med ett ansvar derför, dels i form af böter, dels i form af skadestånd; men man förbisåg härvid helt och hållet, och man lyssnade icke till de erinringar, som gjordes derom, att man fordrade att tjenstehjon och arbetare, för att de skulle kunna af en husbonde eller arbetsgifvare erhålla tjenst eller arbete, skulle äläggas prestera intyg, som det måste blifva svärt, i många fall omöjligt, att anskaffa, och att man sålunda skulle vid mångfaldiga tillfällen för dem hindra och försvåra tillfället att erhålla tjenst eller arbete och derigenom blottställa dem för nöd och elände samt drifva dem in i de försvarslösas snart sagdt utom lagen stälda klass. Vi betvifla icke att de klagomål, som fördes öfver de missbruk, som man genom i fråga varande stadgande vill söka förekom-; ma, kunna vara ganska välgrundade samtl. att olägenheter ofta tillskyndas husbönder. derigenom att deras tjenare från dem af-l vika; men vi tro, att man helt och hållet! misstager sig om de medel, hvarigenom detta onda skall kunna förebyggas. Förl. vår del äro vi öfvertygade, att detta icke kan ske genom skärpta bestämmelser i en författning, så föräldrad och otidsenlig som vår nu gällande legoatadga. Man skall vara mycket kortsynt, om man icke skall märka, att vi med den ökade lifligheten i vårt näringslif, med värt utvecklade kommunikationsväsen och framför allt med den så lätt till budg stående utvägen att undandraga sig khåde husbönders och den svenska lagens herravälde, som emigrationen erbjuder, närma 0ss allt mer och mer till ett från sådana författningar som legostadgar frigjordt arbetsaftal, slutet på möjligast korta tid och hvilket för sitt beständ iex2 bör räkna på skyddet at några tvångs lagar utaf endast på de båda kontrahenternas, arbetsgifvarens och arbetarens, ömsezidiga intressen. Men om de, som nu vilja genom föreskrifvandet af nya formar liteter och nya angvarsbestämmelser gifva ny lifskraft åt denna legostadga, hvars forna makt att skydda arbetsaftalet man finner förlamad, icke ännu förmå inse, att de gå i en riktning alldeles motsatt den som är tidens och tidsomständigheternas, så vore ået likväl önskvärdt om de icke sökte ber lamra lagen med ett stadgande, som vig närmare päseende fordrar något som är en uppenbar orimlighet. Huru skall vare sig ett prestbetyg eller någon annan handling kunna bevisa något så pegativt, som att en person icke är annans lagstadde tjenare. Vi kunna sannerligen ieke begripa hurn någonsin en samvetsgrann person, som tänker sig för och förstår hvad han gör, skall kunna meddela ett sådant intyg. Kan han någonsin, i och för utrönandet af det förhållande han skulleintyga, komma till någon annan visshet än! den, som kan grundas på den intygssökandes egen utsago? Ty hvem har väl följt en annan person så steg för steg, att man är i stånd att säga hvad denne icke gjort och således också att han icke slutit ett så! och så beskaffadt aftal med någon annan, då nemligen detta aftal icke är af den beskaffenhet, att för dess giltighet fordras några sådana offentliga formaliteter, att man, genom anställda efterforskningar, kan derom förskaffa sig kännedom? Het är glldeles påtagligt, att om man villlagstifta i den riktning, hvarom här är fråga, så måste man gtadga. att hvarje arbetsaftal, som skall anme HS br nöd nm Re FD CM KA et TO RR KO BT KR DM DM Fr st RA ER ST TTT Sa maa i SS Ka FP fe Fö ; L l ; l