Aftonbladet – 19 april 1873, sida 3

herrskade öfver alla hjertan vid det lilla, simpla fiskläget. Vilda karlar, som kommit i slagsmål nere vid hamnen, räckte hvarandra handen till försoning, på en uppmaning af Grace. Hustrur, som ej kundlocka sina män från krogen, skickade Grace att hemta dem, och de följde henne, med ene blifna nyktra af blygsel; och ve den främs ling, som genom hennes inträde i ett sådant näste tyckte sig berättigad att yttra ett opassande ord till den vackra flickan! De unga flickorna togo Grace Harvey till förtrogen i deras hjertas angelägenheter och kände ingen skymt af afond öfver hennes skönhet; ty ehuru mången fanns bland de unga männen, som gerna hade velat ha henne till sin hustru, var det ingen som skulle vågat fria till henne. Sjelfva gentleman Jan, som med rätta bar sitt hutyud högre än alla de andra, vackrast och störst som han var på mången mils afstånd; dessutom egare af en nätt bostad och tyå goda makrillbåtar — hade öppet sagt, att om någon man kunde säga sig ha rättighet till Grace Harvey, så förmodade han, att han hade, det; men lika gerna kunde han tänka på att våga fria till månan, som till henne. Men i skolan och i de pligter som lågo henne närmast framlyste Graces inre älskvärdhet klarast. Hvilket moln af melankoli än låg öfver hennes själ, så aktade hon sig noga för att dess skugga fick falla öfver någon af de små oskyldiga, dem hon undervisade med kärlek och beherrskade med kärlek, alltid mild, alltid lugn, ja elådtig och lekfull; straffande dem med tårar och! kyssar, då någon gång straff behöfdes. Att göra barnen så goda och lyckliga hon kunde uti en verld, hvarest endast frestelse, svikna förhoppningar och sorger bo — att göra dem värdiga bimlen och bedja att