säldenårermt Tätligheten alt betala sina tförkriföiggar 1 silfver beginge man ett in: topp i eganderätten, och talaren ansåg, att le som voro skyldiga behöfde mycket bättre in fordringsegarne att skyddas I fin rätt Dessa inkast upptoges till bemötanin at Nyt Boman, Nils Larsson i Tults, CHrl Ifvarson, EP Ölsson, Gimteliws, Kolmodin, G: Fomsson, Philihsdk, frih. Gripenstedt och hr Nels Pökersson. 5 Det ädagalades från denna sida att förlelarne af konventionens antagande vora så oetydande, att de skulle kunna öfverväga jemväl ätskilliga verkliga volägenhetör, neh innu mera såledeg de blott skerbata tior alldeles grundlösa, som här Hade blifvit rämdragna. Mel actseehde å skiljemyntet hänvinades Torvid till den artikel i konventerön, Bom ålade hvarje stat att med guld infria det hos densamma präglade skiljemynt, och utreddes för öfrigt att den supponerade vinsteu för en stat att till grazcn länderna sprida skiljemynt af så ringa undervärde, som det här stipulerade, vore ganska ringa, Med afseende kK räkneenhotens benämning erinrades att antagandet ar nam. net Krona vore en eftergift, som vi voro skyldiga de mödkohtraherande staterna, der namnet tiksåaler skulle väcka förvexlingar, och ätt detta vore den enda olägenhet vi underkåstade oss för hela reformens ernöende. Beträffande Åter våra obligationsskul. der till utlandet, så visades, att dessa måste liqvideras i det främmande mynt, hvari do voro kontraherade, alldeles oberoende al våra myntförhållanden, och hvad angiego öbliga tioner i svenskt mynt, så vård det alldeles omöjligt att nu bertknaantingen gäldenärer eller fordringsegare skulle komma utt vinna eller förlora på öfvergången till guldmynt fet, å8 detta berodde på konjunkturförhällan: åen, hvilka ingen nu kunde förutse. Frih. Gripenstedt, som nu efter en längre tids sjuklighet var för första gången tillstädes i kammaren, anmärkte också särskildt, ätt det icke anstode lagstiftningen ätt beräkna hvem som hade bästs råd att förlora, utan vore dess uwppgilt att göra rätt. Ena myc ket reasde episod i förhandlingarna var för öfrigt den, då hr Kolmodin anförde ett ytt rande af hr C. A. Larsson vid 1869 åra riksdag, förordande på det lifligaste öfver gången till galdmyntfot, och bad att få in stämma då han, hr Kolmodiz, bä yrkade bifall till konventionen. Det besvärliga ci tatet föranledde hr Ö. A. Larsson, da han sedan fick ordet, att under rätt mycker munrterhet från kammarens sida förklara att det inte vore värdt att komma med nå gra gamla luntor och slå en på fingrarne med. Andra kammaren började under förmid dagens sammanträde behandla en af ht Berg stedt inom Första kammarew väckt motior om anhällan hos K. M:t, att den teologico filosofiska examen mätte förklaras obligato risk för alla teologie studerande; som e aflagt filosofie kandidatexamen. Det till fälliga utskott, som handliagt denna motion har afstyrkt den ifrågasatta framställnin gen, hvilken deremot i Första kammaren ä besluten, Då diskussionen i anseende til den långt framskridna tiden måste afbryta: för att i aftonens sammanträde åter uppta gas, skola vi i ett sammanhang redogöra fö; densamma.