STOCKHOLM den 19 April. Vi ha att meddela våra läsare den fägnande underrättelsen, att den af vår regering med Norge och Danmark, under förhbehäll-af representationens bifall, afslutna myntkonventionen blifvit af riksdagens båda kamrar med stor majoritet antagen: och att såluhda, för så vidt på de svenska statsmakterna beror, ett stort och vigtigt steg blifvit taget till underlättande af samfärdseln mellan de tre nordiska rikena, på samma gång som, hvad Sverige särskildt beträffar, den stora och djupt ingripande ätgärden, öfvergång från silfvertill guldmyntfot, blir genomförd utan att några rubbningar i folkets vanor och ide värdebelopp, med hvilka det blifvit förtroget, behöfver ega rum. I Första kammaren antogs konventionen med 87 röster mot 14, men har denna kammare ännu icke förehaft till behandling för slagen till lagar om rikets mynt och om öfvergång till äet nya myntsystemet. Emot konventionens antagande och för återremiss af ärendet uppträdde hrr Bergstedt, Wallenberg och frih. Sprengtporten, hvarförutan hr Nordström ville att antagandet af konventionen skulle göras beroende af besluten rörande de båda nyssnämnda lagarne. För antagandet af konventionen uppträdde deremot hrr frih: v. Schwerin, Skogman, Bennich, J. J. Ekman, Berg och hr finansministern, Då under de blifvande förhandlingarna om de särskilda lagförslagen, en del af de under öfverläggningen om konventionen ventilerade frågorna antagligen komma att åter beröras, uppskjuta vi med en öfversigt af de å ömse sidor anförda hufvudsakliga argumenten, till dess ärendet blifvit i kammaren slutbehandladt. I Andra kammaren blef myntkonventionen antagen med den imposanta majoriteten af 128 röster mot 44, hvarefter de båda derpå grundade förslagen till lagar om rikets mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet op utan omröstning. Den på förhand för handen varande kännedomen om den ställning kammarens majoritet intog till frågan, tryckte alldeles påtagligen sin prägel på förhandlingarna; ty redan den förste talaren — en motståndare till konventionen — inledde sitt anförande med den förklaring, att han visste sig tala för en förlorad sak, och såväl denne talares — det var hr Key — och de med honom liktänkande herrarne Jöns Pehrssons och C. A. Larssons invändningar, som äfven anhängarnes af reformen försvar för densamma framfördes derför snarare pro forma än i afsigt att inverka på kammarens beslut. Det var för öfrigt naturligt, atti en fråga, som på den sista tiden blifvit så utförligt debatterad i den offentliga pressen och i afseende å hvilken, tack vare motståndarnes nit, tillfälle blifvit beredt reformens anhängare att upptaga.och bemöta alla både tänkbara och otänkbara skäl som kunde emot densamma anförås, det knappast skulle återstå några nya argumenter på nägondera sidan att anföra. Hr Key, som gick i spetsen för motståndet inom denna kammare, hade således icke heller något annat. väsentligt att andraga, än de välbekanta skrämskotten för öfversvämningen att af danskt skiljemynt, invändningen att utbytet af namnet riksdaler mot krona vore olämplig och slutligen förespeglingen att vi skulle göra förluster derigenom att obligationer förskrifna i silfver måste infrias med guld, i sammanhang hvarmed han uttalade oetänkligheter mot den en gång för alla bestämda konverteringsgrunden. Hr C. 4. Larsson antydde derjemte — och det måste vi medgifsva vara, ett nytt skäl — att öfergången till guldmyntfot skulle, i batraktande at siltverprisets sjunki6de, skydda emsötsmännens löner från den minskning, för vilken de-genom Pprisfallet å :silfret. voro -blottställda, och han fann deri grunden till agitationen för reformen. Då man beröfvade