Aftonbladet – 18 april 1873, sida 3

Thurnall; men upprördt och veknadt som hans hjerta hade blifvit genom dagens bref, förmäådde han icke kämpa emot den känsla af ensamhet, som hade gripit honom, För första gången i sitt lit kände han fruktan — en obestämd, hemsk fruktan för osedda, oundvikliga möjligheter. Hvarför skulle icke. olyckan kunna drabba honom med slag på slag? Hade hon ej redan kommit? Hvad hindrade att han nästa dag insjuknade, att han bröt af sig ett ben eller halsen hvem kunde veta det? Hvad hade han för säkerhet att ej hans lif hasteligen kunde blåsas ut som ett ljus, såsom han redan här hade sett hundratals lif slockna? I detta ögonblick vaknadeinom honom den häftigaste längtan efter hans far och efter hans barndoms hem, och på samma gång den vildaste fruktan för att aldrig få terse dem. Hans far kunde vara död då Tom kom hem, — om han någonsin kom hem; De tolftusen milen af haf, tycktes honom vara en oöfverstiglig afgrund. O, att han vore hemma! Att han kunde resa samma stund! För en minut öfverkom honom en känsla af hjelplöshet, liksom han varit ett vilsekommet barn. Kanske hade det varit väl för honom, om han låtit denna känsla vinna fäste; om han hade erkänt sig vara ett vilsekommet barn och ur mörkret ropat till sin fader, men nästa minut kastade han stolt detta intryck ifrån sig. Hvilken barnslighet, att vid min älder bli skrämd emedan jag befinner mig i en mörk skog! Solen lyser ju ännu grannt der nere i vestern. Nägonstädes är det nu morgon och om nägra timmar blir det morcon äfven här. Goda timmar som onda immar och alla timmår gå lika fort! heter et. Jag dö? Dårskaper! Jag är seglif